Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huggarbarack eller en kolarkoja vet, vilken känsla av
trivsel en sådan kan erbjuda. Där finns en öppen härd
och ett par britsar — allt är ytterligt enkelt och primitivt,
sotigt, smutsigt, men på ett självklart och självmedvetet
vis. Just så väntar man det och just så skall det vara,
därför känner man sig väl till freds därmed. Likaså
med den där stugan med de vita knutarna — den är
liten och där är lågt till taket, men den ser dock ut att
vara ett hem för människor, den är omsorgsfullt byggd
och underhållen och den varken klagar eller gör sig till.
Den är sig själv, den har stil.
Men med den stuga, jag nyss talat om, och som jag
ännu en stund vill bedja läsaren att dröja vid, är det
ej så. Den är varken en skogshuggarkoja eller en stuga
bland stugor, den förefaller omöjlig att bo i och vill dock
föreställa en människoboning. Den är sned och vind
från vilken sida vi än betrakta den, om den ena
knut-brädan sitter fast, så hänger den andra lös, och man
tycker att det är lönlöst, att åter söka få den att fästa
vid det murkna timret. Stora springor — de största
tilltäppta med trasor — gapa mellan fönster och
dörrar... Man tycker att första ordentliga vindpust
utan svårighet skulle orka vräka omkull åbäket, som dock
stått och sett ut ungefär på samma sätt i två
mansåldrar, oberäknat den tid, det beklädde värdigheten av
brännvinsbränneri någonstädes längre ned mot kusten.
Men det är underligt, hur även det tristaste kan bli
intressant, ja gripande, för den som känner det. Det
fattigaste människohjärta har ju sin saga, och den
tarvligaste människoboning har sin. En gammal kvinna —
hon må synas oss aldrig så simpel och sjåpig — stiger
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
