Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DU drömde hon, att hon gick med Rut till skolan, hon
skulle just skrivas in. Men skolan liknade mera en
kyrka, tyckte hon. På trappan stod läraren, hög och
ljus i vita fotsida kläder, och inifrån hördes en musik,
så rörande skön, att hon aldrig hört något sådant. Då
de voro framme, kysste läraren flickan på pannan och
tog henne i handen. »Men du får inte följa med längre»,
sade han till modern, »dig har jag inte kallat på». Och
plötsligt såg hon intet annat än den mörka ljungmarken,
som hon ensam vandrade fram över.
Då förstod hon, när hon vaknade upp, hur hopplöst
allt var. Hon kände sig bruten, det var som om alla
ben i hennes kropp blivit knäckta. Lik en nittioåring,
den där inte mera har att hoppas av livet, satt hon matt
och blek och vaggade gråtande med kroppen.
På eftermiddagen var det, som om Rut kommit till
sig något. Hon ville resa sig upp, och hon försökte
trösta modern, så gott hon kunde.
— Gråt inte, bad hon. Jag lever ju, mor. Jag känner
ju att jag lever. Sjung för mig mor, min sång, som du
vet!
Så sjöng modern under snyftningar sången om de
små barnen, som en gång skola lysa såsom stjärnor i
Vår Herres diadem.
Men då solen gått ned och de vita sommarstjärnorna
började träda fram på den varinblå sommarhimlen
började dödskampen.
Först dagen efter kom Jakob.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
