- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Vägledare. Det stilla året. Den trånga porten /
346

(1940) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Världens grepp kan han älska den, kan han stråla sin
kärlek, sin glädje över den.

Ty människans kärlek måste strömma in i tingen.
Som myran drager sina strån till stacken, så drager den
religiöse tingen in i evigheten.

Nu är det dock så, att ingen kan ständigt leva i det
högsta — ingen, han må ha varit aldrig så hjärteren,
aldrig så skarpögd, aldrig så enfaldig, liar kunnat det.
Var dag kan icke vara en vilodag, det är vackert, att
vi få en då och då. Man skall inte sitta stilla, man skall
inte upphöra att sträva, men allt som man gör, skall
man göra liksom på lek, så att ens hjärta alltid är fritt.
Allt skall man göra i den stilla erinringen av sin sorg
och sin förkrosselse och i det goda skimret av sin bästa
glädje, så blir man aldrig varken överrumplad eller
lamslagen. Har man druckit riktigt djupt ur lidandets
bägare — i tanke och verklighet — då kan man, inför
allt som möter en, säga ett lugnt: jag trodde, det var
värre än så! Och har man känt något av den djupaste
glädjen och vet vägen till den, då fastnar man inte så
lätt i de små glädjegarnen, man minnes en glädje som
var mycket rikare. Så är man då en oberoende och äger
något av den Gudskärlek, som är vishetens fulländning.

Men nu säger du, att det går väl an med det egna,
personliga lidandet, det kan man till äventyrs sluta
fred med, men hur kan man försona sig med allt det
andra lidandet, det till synes oförskyllda och obotliga,
det som har varit och det som skall komma — det är
värre att förlåta! Förvisso, broder, det är mycket svårt.
Och dock har jag redan svarat på din invändning. Inför
Guds ansikte kan man inte annat än även »säga ja till

346

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:01:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrsamlade/2/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free