Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heden och havet (1925) - I - Den tysta gläntan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag grep om deras sirligt vuxna grenar
och slet dem av — och kände ingen sveda,
fast handen sårades till blods i greppet.
Men plötsligt stod jag i en fager glänta,
— där var så tyst, så tyst, och solens stråle
föll lång och lyckligt leende mot gräset.
Jag tyckte mig för fjärran ifrån hemmet,
jag ville vända om, men blicken fästes
— just där som strålen föll — vid några späda,
knappt utslagna violer, och jag greps av
den tunna doftens osägbara sötma.. .
Jag satte mig i gräset, satt där länge
och härmde med mitt huvud omedvetet
blomknoppens sakta vaggande för vinden.
Det var som hade någon kysst min panna
och alla gamla vackra ord om änglar
nu logo mot mig, blåögda och goda.
Min stora bitterhet var glömd — jag sökte
den rivna handen dölja som i blygsel.
För första gången kände jag min hunger
och min förnedring såsom något främmat,
som något drömlikt, något föga viktigt.. .
När jag gick hem, jag hörde lärkan spela
högt över grannens ljusa veteåkrar,
men till den tysta gläntan genom tornet
jag vänt tillbaka sedan många gånger. —
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
