Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heden och havet (1925) - I - Fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu är det dock afton igen här inne,
så svalt lyser nymånen nu hit ner.
Det onda har sjunkit bort ur mitt sinne,
jag ligger i dunklet och barnsligt ler.
Mitt hjärta är åter fritt och hugsvalat,
den sanna frihetens väg är kort. —
De ord av hat jag förmörkad talat,
min segrande kärlek stryker bort.
Vi ha väl alla en plåga att bära.
Min egen har skymt mitt ljus i dag.
Nu är jag er alla så vänligt nära,
den fångne här inne är icke jag.
Jag är så fri som någon kan vara,
den tunga kroppen bunden är,
men den som har stigit ur mörkrets fara,
har stigit över allt »här» och »där».
Nu har jag själv ej något att önska,
— nu kan jag i stället önska åt er!
O vår — ej vill jag din spirande grönska
besudla med lumpna tankar mer.
Mitt eget, mitt eget är allt som är.
Nu vet jag vad själens frihet är.
Nu vet jag hur maktlös döden är.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
