Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heden och havet (1925) - IV - Templet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och se, en morgon verket står färdigt
omslutet av den vårligt blåa luften.
När solen denna dag steg upp ur havet
och när dess guldblick första gången föll på
den marmorkrönta kullen över staden,
det var som livets tvåfald hade upphört,
som jorden andats upp ur seklers vånda,
ja, låg ej själva tiden denna morgon
i evighetens djupa famntag fången?
Barbaren kom. All öknens heta hunger
låg mörk och lystet skälvande i blicken.
Hans vapen rasslade av årslång längtan,
— nu var hans tid att kämpa och att härska.
Han stod vid templets fot och såg förundrad
den långa solbelysta pelarraden.
Han trängde fram till altaret, där guden
stod mäktigt vilande i solnedgången
och lyfte bjudande sin gyllne spira.
Den skräck som stundom genomborrat honom,
då blicken stirrat upp mot öknens stjärnor,
grep honom här och stegrades till vånda,
och han förstod, att skulle staden vinnas,
först måste templet brytas ned i grunden.
Han högg och bröt. I raseri och ångest
han härjade på några korta timmar
den värld av hög och outsäglig skönhet,
som sakta, lik en ädel blomma vuxit
ur djupa, klara mänskosjälars kärlek.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
