Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Den »hedniske» kinesen ooh den »kristne» bofven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kinesen skrifver nämligen uppifrån och nedåt. Min ledsagare
tolkade några af skyltinskriftema. Se här öfversättningen
af inskriften på en apotekares skylt: »De tiotusende
himmelska harmoniernas gyllene tempel!» — Besynnerliga, dessa
kineser! Men kanske ej besynnerligare än vi! Kanske
kinesen funne lika många besynnerligheter i den vägen i
London eller Stockholm, då han såge ett lejon, en markatta
eller en ängel ofvanför ingåogen till ett apotek eller en
krog. — Vi gingo in på en restauration och drucko en
kopp utmärkt godt té, men bakelsen mäktade jag ej
»realisera». Den gömde jag för att låta någon kemist undersöka
dess beståndsdelar, hvilka min smak omöjligen kunde utfinna.
Alla föremål, som göra intryck på något af de fem sinnena,
äro här främmande och ovanliga; ej minst de som möta
luktorganet. Det är omöjligt för den oinvigde att säga,
hvad det luktar; kanske ister, rått-stek, té, opium etc. eller
en blandning af alltsammans på en gång plus lukten af
kineseme sjelfva och afskräde, som får ligga kvar på gator
och gårdar. Som sagdt, kinesen är ett underligt djur. I
sitt hem lefver han i trängsel och smuts: rutten luft och
rutten föda äro hans element; men utom hemmet är han
alltid ren och snygg, alldeles som om hans lungor, likt
växtens, upptoge kolsyre och aflemnade syre, och hans
kropp, likt jorden, närdes af gödsel och afkastade lif och
kraft. Erån restaurationen ledsagades jag genom trånga,
mörka och smutsiga gränder till ett ruskigt fyravåningshus.
På utsidan af den vägg, som vettade in åt gården, ledde
en ynklig trätrappa upp till andra våningen. Uppför denna
måste vi vandra i tro, emedan tjockt mörker rådde. Vi
mötte flera kineser, som kommo från templet. Vi trädde
in i ett mörkt rum. Min ledsagare tänder en lampa, som
han medtagit, hvars ljus uppenbarar templets skyddsgud af
trä med kinesisk fysiognomi och långt svart skägg,
hvil-ken sitter i en klumpig trästol natt och dag och stirrar i
en slags brons-bål framför sig, som är full af stumpar och
aska efter förbrända »Joss-pinnar», hvilka brännas till rökelse
åt den högsta guden, Joss. Vid andra ändan af rummet
sitter Troi-Pat-Shing-Kwun, lyckans gud, som håller ett
gyllene äpple i sin hand och omgifves af en mängd
grannlåt, såsom konstgjorda blommor i bondgranna färger o. s. v.
Hans bronzbål är mycket stor och den myckna askan deri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
