Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Döda »helgon», lefvande »hafslejon», moderna guldkalfvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stenpelare påminna om »den förstenade skogens» stupade
och förstenade jättar, och dess tunga järndörrar afsticka
bjert från den lätta och sjelfsvåldiga byggnadsstilen i
allmänhet härstädes. De väldiga stentrapporna tyckas snarare
inbjuda geologen än arkitekten att komma och se och
forska. Som sagdt, jag har ofta gått förbi denna byggnad
men knappast vågat kasta mer än en flyktig blick på
densamma — ty detta är ett tempel, hvarest dagligen
förfärdigas gudar i tusen- och milliontal, hvilkas makt jag fruktar.
»Jag kännes vid min svaghet all», och att, såsom mången,
blifva missnöjd med mina kopparslantar, frestas till
girighet och förvandlas till kalf inför de gyllne gudar, som
folket här gör sig, fruktar jag mer än utsigten af en tom
börs. Jag såg på afstånd, huru täta massor af »gyllnerök»
trängde upp genom en hög skorsten, som reser sig från
byggnaden, och jag visste, att om alt guld, som sålunda
»går upp i rök», vore mitt, skulle mina ekonomiska
ut-sigter ljusna betydligt. Det är förunderligt, huru
»rikedomar taga sig vingar och flyga bort», då det blir hett
och oroligt omkring dem. Det var vid myntverket i
Fila-delfla som det först upptäcktes, att en betydlig mängd
silfver och guld tog till flykten upp genom skorstenen.
Mått och steg ha vidtagits att förekomma denna förlust;
men man har ej fullkomligt lyckats. Man tycker det är
underligt, att rök kan taga med sig guld. Men ha vi ej
litet hvar sett rök och ånga uppstiga genom människomun,
som tagit med sig tusentals kronor årligen ur folkets
skattkammare? Tänk huru mycket dyrt munväder serveras
ej öfver alt! —
En dag bemannade jag mig med alt stoiskt
verlds-förakt, som stod mig till buds, och nalkades kvarnen i afsigt
att träda in. Då jag kom till foten af den höga
stentrappan, kom den första pröfningen. Utefter en träränna, som
ledde utför trapporna, åkte säckar, fulla af omyntadt silfver
och guld, hvilka sedan lastades på stora vagnar, som
drogos bort af ståtliga hästar. Under det jag stod och
betraktade dessa säckar (naturligtvis utan att önska att — att —
vara en dylik säck; att äga en af dem skulle ej ha varit
så dumt!), kommo tvänne stora vagnar, lastade med andra
hemlighetsfulla säckar, hvilka buros på kraftiga skuldror
uppför de höga trapporna in i kvarnen. Jag var ej ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
