Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Tu-toch-a-nu-lah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
björnen» besegrades af hans styrka och tvingades att gifva
sig under sin besegrare. Tu-toch-a-nu-lah bodde så nära
den store Anden och var så älskad af honom, att på hans
förbön gafs regn åt den törstande jorden och solsken kom
för att framlöcka blommor på marken och lifva träden att
resa sitt hufvud högre mot himlen för hvarje dag. Sålunda
egnade han all sin omsorg åt sitt folks väl, som välsignades
rikligen under hans regering. Han var för dem en
välgörare, en gud. Men det inträffade en förändring med
denne 1 mäktige man. Hjeltemodigt som hans hjerta var,
hade det dock en svag punkt. Under »det han en morgon
jagade ett råddjur, visade sig en syn för hans ögon — en
tärna, fager som morgonen, härlig som solen, skön som
aftonskyn, satt på toppen af Tissayac, (ett berg, som nu
kallas Half-Domen). Hennes hår var linfärgad med en
anstrykning af guld. Hon var ej mörk, som andra flickor
bland hans folk, utan hennes anlete var likt en hvit lilja
med rosens rodnad på kinden; hennes öga var den klara
rymdens blåa djup och föränderligt som aftonens skyar —
än djupt, än blekt vardt det, under det hon såg ned på
honom från sin höjd af 4,000 fot. Att se denna tärna var
att älska henne. Han föll ned på sina knän för henne
likasom i en tillbedjande ställning och sträckte sina händer
uppåt för att utbedja sig hennes ynnest. Kärlek och
medlidande voro i hennes ögon, under det hon betraktade honom.
Derpå talade hon med en stämma så låg och så ljuf som
morgonens röster och kallade honom vid namn tvenne gånger:
»Tu-toch-a-nu-lah! Tu-toch-a-nu-lah!» — och försvann!
För honom tycktes solen slockna, då hon försvann. Sedan
-dess hade han blott en tanke, ett bekymmer — att uppsöka
den förlorade Tissayac, hans försvunna kärlek. Morgon och
kväll sökte han henne, och på middagen upphörde han icke.
Han glömde sitt folk. Han upphörde att sörja för deras
behof. Han frambar ej längre bön och offer till den store
Anden. Förolämpad af denna hans försummelse sände den
store Anden h var ken regn eller solsken. Gräset torkade,
blommorna vissnade, och träden började tvina bort; jorden
blef torr och kal; ett suckande och klagande ljud hördes i
trädens toppar. Tissayac såg denna förödelse och beklagade
den. Hon visste, att den kom för hennes skull. Hon kastade
sig ned på toppen af sitt höga hem och bad den store Anden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
