Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 37. Mormonmysterier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarje kroppslem: öfver mitt hufvud, att jag måtte hafva
förstånd om Gnds sanningar; mina ögon, att de måtte se
’rikets* härligheter ; min mun, att jag alltid måtte tala
sanning; mina armar, att de måtte vara kraftige i
’evangeliets’ försvar; och mitt sköte — jag blygs säga det, men
jag måste uttala hela sanningen — att jag måtte uppamma
de barn, jag skulle få med min man (jag var ännu ej gift,
men skulle snart blifva det); och en annan del af kroppen,
att jag måtte frambringa en talrik och god afkomma, som
skulle blifva kraftiga pelare till att uppbygga och stödja
Guds rike på jorden.
»Derpå öfverlemnade hon mig till den kvinna, som
tva-git mig, hvilken hviskade i mitt öra mitt nya och himmelska
namn, hvarvid jag skulle väckas och kallas på
uppståndelsens morgon. Bet vara ’Sara’. Jag kände mig missnöjd;
jag trodde jag skulle få ett mera utmärkande namn. Hon
sade mig, att detta nya namn fick aldrig uttalas, utan blott
tänkas uppå för att hålla onda andar på afstånd. Derpå
befalde hon mig att påkläda mig min nya drägt.
»Dessa drägter voro helgjutna. På högra bröstet är en
fyrkant insydd, på det venstra en kompass, på midten ett
litet hål, midtfor knäna ett stort hål, som kallas ’Stenen’.
»Man sade oss, att så länge vi buro denna drägt, kunde
intet ondt drabba oss, och att, när vi ombytte den, vi ej
finge göra det på en gång, utan blott en lem i sender. Derpå
påtog jag min drägt och väntade tillika med de öfriga, som
blifvit tvagna och smorda, tills de tre sista blefvo färdiga.
Då detta var gjordt drogos de små kaliko-gardinema åt
sidan, och männen och kvinnorna stodo der synliga for
hvarandra. Männen tycktes ej alls finna sig väl i sin nya drägt,
och deras utseende var ej alls pittoreskt. De hade endast
sina drägter och skjortor på sig, och de sågo verkligen Ut,
som om de skämdes for sig sjelfva, hvartill de nog hade
orsak.
»Josef E. Smith kom nu till oss och frågade oss, om
vi ville alla gå ’genom Herrens hus’, hvartill alla
förklarade sig villige genom att uppräcka sina händer. Derpå
sade han oss, att, om någon af oss någonsin uppenbarade,
hvad vi nu skulle få se och höra, skulle vårt minne genast
förstöras och vi skulle bli evigt fördömda, ty de voro för
heliga ting for att omtalas. Vi tillsades derpå att vara tysta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
