Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 Beck, Kristliga Tal
till förening med honom; men aldrig gick han därvid
brådstörtat tillväga eller använde trug och tvång; aldrig gjorde
han några konstlade eller storartade tillställningar för att
få människor samlade tillhopa och sedan fånga dem i sitt
nät; ej heller jagade han efter människorna på vägar och
stigar eller förföljde dem in i deras hein och familjeliv, i
avsikt att omvända och lycksaliggöra rätt många. Däremot
predikade han ordet fritt och öppet, allteftersom tid och ställe
gav vid handen, då en var, som därtill hade böjelse, kunde
höra honom och tala vid honom; detta var för allas räkning;
därjämte var han ock alltid beredd att enskilt tjäna sådana,
vilka av egen drift besökte eller påkallade honom, och
begagnade sig även själv av varje tillfälle, som otvunget erbjöd
sig, för att åt personer, vilka behövde och fördrogo det,
särskilt ägna sin omsorg.
Så se vi nu Herren i dag söka en själ och detta vid
ett i yttre hänseende helt obetydligt tillfälle. Trött och
törstig av sin vandring sätter han sig under middagssolens
hetta vid en ensligt belägen brunn, och då i detsamma en
samaritisk kvinna kommer dit för att hämta vatten, nödgar
törsten honom att av henne begära en dryck. Sådant var
väl i och för sig en enkel och naturlig sak, men en vanlig
jude skulle dock aldrig hava förmått sig därtill. En sådan
intog nämligen i förhållande till samariten — även i de saker,
som tillhöra det alldagliga — en ställning, icke såsom
människa till människa, utan såsom rättrogen till kättare, och
att med en sådan äta eller dricka ur samma kärl, än mer,
att bedja honom därom såsom en tjänst, det skulle den över
sin rättrogenhet stolte juden hava ansett icke blott för en
skam, utan för en synd emot sin religion, för ett ohelgande
av densamma och en styggelse. Och just därför var det så
naturligt, att kvinnan icke kunde fatta meningen av en sådan
bön från en judes mun, utan frågade med förvåning: "Huru
kan du, som är en jude, bedja mig, som är en samaritisk
kvinna, om något att dricka?" Men Herren inlät sig icke alls
på frågan om skiljaktigheter uti religiösa bruk och meningar,
utan, för att bringa kvinnan närmare såväl sig som det han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
