Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 Beck, Kristliga Tal.
niaka av en sådan känslans renhet, av ett sådant ädelt sinne
och en sådan hjärtats godhet som Jesus? Vern av oss kan
med djupet av detta lidande jämföra sitt eget lidande, och
vem lBåste icke vid blicken på honom bliva tillfreds med sin
•egen belägenhet?
Och vilken stilla undergivenhet, vilken andestyrka
bevisar han icke under allt, som övergår honom! Vad hade hos
varje annan människa under sådana omständigheter varit
.naturligare, än en rättmätig harm över en så orättvis och
ovärdig behandling, ja bitterhet och förakt för människorna
i allmänhet, då ett helt liv, uteslutande ägnat åt människors
välfärd, så lönades, då de bästa lämnade sin välgörare i
sticket, de andra visade sig i den avskyvärdaste dager? Huru
nära låg det icke för Jesus, att åtminstone vända sig bort
från alla och allt omkring honom och blott sysselsätta sig
med sig själv, med sitt eget kval, eller ock att befria sig från
alla kval med den väldiga kraft, varmed han så ofta hulpit
andra, att nu en gång hjälpa sig själv och uppgiva varje tanke
på att hjälpa människorna, emedan dock sådana varelser icke
stode att hjälpa, som dels kunde vara så gränslöst svaga,
dels så avskyvärt onda? Men han gjorde det icke; sitt livs
stora tanke att göra och lida allt för människornas räddning
uppgav han icke, ehuru han väl skulle kunnat bliva
vacklande icke blott i avseende på människorna, utan även i själva
sitt hopp till Gud. Ty huru gick det honom med hans
gudsförtröstan? Icke långt förut hade han betygat: "Fadren
har icke lämnat mig allena — han skall förhärliga mig" —
och nu, har då icke detta sköna hopp kommit på skam, då
han hänger där i elände, smädad och hånad, ett offer för den
skymf ligaste misshandling och den mest obarmhärtiga
mordlust? Han måste höra sina fiender hånande säga: "Han har
satt sin förtröstan på Gud; må nu han frälsa honom, om han
har behag till honom — han har ju sagt: ’Jag är Guds Son’."
Och se, Guds hjälp kom lika så litet som människohjälp; Gud
teg till föraktarnes utmanande trots. Med intet tydligt tecken
antog han sig den kvalde, med intet hämndetecken över de
fräcka bespottarne, med intet nådetecken över den tåligt Ii-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
