Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 Beck, Kristliga Tal
allt vad vi äga, och vilken allena kan giva oss vad vi icke
hava; vi fördölja för oss själva — för det högas skull, som vi
söka — det låga och vanärande, som vi redan hava i vår natur,
vårt sinne och vår vandel. Denna fåfänga självförblindelse
gör oss odugliga att känna och omfatta den hand, som allena
kan upphöja oss: Guds nåd, som sänker sig ned till de ödmjuka
och meddelar dem kraft och liv av höjden.
Därför står ock evangelium, nådens och salighetens ord,
i strid med vår fåfänga förbindelse och självupphöjelse.
Det säger oss: Lären inse den höghet, till vilken I ären kallade,
att I skolen bliva fullkomliga såsom Fadren i himmelen; lären
inse den förnedring, vari I ären försjunkna, att I ären kött,
vars härlighet är såsom gräsets. Om I icke viljen förödmjuka
eder själva, så veten och betänken: Synden har redan
förödmjukat och förödmjukar eder dagligen; hon fängslar eder
ande med alla dess höga strävanden vid de låga och ringa
tingen, som rredanefter äro, böjer honom ned under lustarnas
träldom, befläckar honom med mörkrets orena tankar och
verk. Detta är den skriande verklighet, som av edert yttre
och inre liv predikas för eder; och det är högmodets skriande
skuld och lögn, att I icke viljen taga till hjärtat denna edert
väsendes verkliga förnedring: den eder i det inre och yttre
vidlådande synden.
Här har striden mot Herren sin begynnelse och sin
fortgång utan ände; och denna stolta motsägelseande i människan
ikläder sig alla möjliga former av självisk vishet och
rättfärdighet, för att, som han förmenar, rättfärdiga sin motvilja
för det förödmjukande i den gudomliga nåden. Men alla dessa
undanflykter visa alla tillbaka till den hemliga
hjärtegrunden, att människan icke vill varå vad hon i själva verket är
— att hon icke vill vara utan den berömmelse inför Gud, som
hon visserligen hörde hava, men i själva verket icke äger.
Därför skall Gud icke umgås med oss såsom syndare, såsom
svaga, fallna varelser, som oupphörligen av en högre måste
söka och mottaga nåd till syndernas förlåtelse och en
helgande förändring. De överspändaste fordringar på helighet
och fullkomlighet låta vi oss behaga, om man blott gör oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
