Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530 Beck, Kristliga Tal
sjuka från döden, att åter göra levande redan avlidna även
på vägen till graven, han har även makt att bevisa sig såsom
uppståndelsen och livet på dem, som flera dagar legat
begravna". Detta steg tog icke deras tro, så nära det än låg
dem (v. 23—25); de kunde icke tro, vad de ännu icke hade
sett; utan vad den synliga graven ställde inför deras fem
sinnen, det tog till fånga deras tänkande och tro: "Begraven
är han och begraven förblir han — intill den yttersta dagen!"
Maria hade en gång suttit vid Herrens fötter och mitt
under systerns jordiska livlighet och beställsamhet utvalt åt
sig den goda delen; men nu, under den jordiska stillheten
vid broderns grav, omfattar hon icke den goda delen, utan
utbryter i klagorop, likasom de hos henne befintliga judarne,
vilka ännu intet hade sett och lärt om Guds Sons härlighet
(v. 31, 33; jämf. v. 35 och Mark. 5:38 f.). Marta träder
ännu en gång emellan, då Herren befaller att öppna graven,
med naturens och sinnets motsägelse: "Herre, han luktar
redan, ty han har varit död i fyra dygn" (v. 39). Hon, som
nyss hade bekänt sin tro (v. 27), måste ånyo uppmanas att
tro, för att i stället för gravens förruttnelse få se Guds
härlighet (v. 40). Men nu, sedan Herren banat sig väg genom all
denna sinnenas och otrons bundenhet och övervunnit alla
motsägelser och allt det sargande som hans själ måste erfara,
sedan han även under sin andes upprördhet hade bevarat
kärleken till de sina och under deras smärta alltid ånyo
bjudit dem handen, för att genom smärtorna förhjälpa dem
till en ny, högre trosgrad — nu blickar han bort ifrån denna
jordens andliga och kroppsliga likfält upp till livets rike, till
Fadren, och tackar honom såsom Sonen, som av sin himmelske
Fader alltid blir hörd, huru tröga än jordens barn äro att
höra honom; tackar honom, såsom den där även för denna
stund i stilla bön redan har erhållit bönhörelsen, den
gudomliga fullmakten att ropa in sitt livsord i denna grav (v. 41 f.).
Denna tacksägelse uppåt uttalar han offentligt för att ännu i
sista ögonblicket väcka och öppna de närvarandes hjärtan, att
de måtte upptaga i sig det, som han nu skulle göra, såsom ett
insegel på att han hade kommit ifrån Gud, och så göra det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
