Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herrens besökelsetid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de voro få och fattiga; men de åkallade Herrens namn.
När nu lekmän besökte Jönköping, och i all stillhet
sökte samla dessa få, som ville höra Guds ord, så måste
det ske i en liten sluten krets och i all tysthet, ty man
fruktade hvarje gång man var samlad, att polisen skulle
få reda därpå och störa sammankomsten.
Så fortgick det till 1850; då hade några inom
staden blifvit omvända, och några omvända från landet
hade flyttat in till staden, så att nu var det en liten
skara, som ville af hjärtat tillhöra Herren; men
fiendskapen hos prästerna och ordningsmakten var stor, och
den visade sig på många sätt.
Rosenius, som hade sammankomster i Stockholm,
och som utgaf »Pietisten», blef känd såsom en sann
evangelii budbärare, ty hans tidning lästes af många
och var till stor nytta för bekymrade hjärtan. Hans
förtroende ökades allt mer och mer, och mångas hjärtan
längtade efter att få höra honom predika. Ehuru
fiendskapen var stor i Jönköping, och man icke kunde veta,
huru det skulle gå om han komme hit, så fattade dock
den lilla skaran mod och kallade honom till Jönköping,
för att där förkunna Guds ord. Han kunde icke
komma, men han lofvade att sända en annan evangelii
budbärare, O. Ahnfelt, som han trodde skulle vara till
glädje för Herrens folk.
Det blef afgjordt, att Ahnfelt skulle komma samma
år, och det var första gången han besökte Jönköping.
Många blefvo glada åt hans ankomst, men många blefvo
förbittrade. Han predikade i fru Winbergs lilla gård,
uti ett par små rum, han sjöng och spelade sina sånger,
till stor glädje för dem som älskade Guds ord. Hans
goda sånggåfva och musik lockade många att komma
och höra, som icke förut hade varit med på någon
sådan sammankomst. Men när detta blef bekant för
stadens vice pastor, kom han med polisen i sitt sällskap
och störde sammankomsten. Här uppstod ett allvarsamt
meningsutbyte i den lilla samlingslokalen, mellan prästen
och polisen å ena sidan, och den lilla lärjungeskaran å
den andra. Detta besök af en lekman från Stockholm
väckte stort uppseende; många voro glada och tackade
Gud, och många voro förargade öfver, att ett sådant
oskick skulle få passera inom staden. Flera bland de
myndige lofvade, att om Ahnfelt komme igen, skulle de
låta veta, hvad lagen fäller för dom öfver olofliga
sammankomster.
Något år därefter kom Ahnfelt för andra gången
till staden. Behofvet efter Guds ord hade storligen
ökats, och man tindrade hvar man skulle kunna få plats
att samlas omkring Guds ord.
Ahnfelt föreslog, att vi skulle samlas på stadens
östra kyrkogård eller begrafningsplats, eftersom det var
en skön sommardag. Men detta hade blifvit kunnigt i
staden, och följden blef, att en stor skara människor
vandrade ut till denna plats, för att se om någon vågade
predika där. Någon predikan kunde ej heller hållas,
utan Ahnfelt läste en predikan af Luther, och sedan
måste vi återvända, ty fiendskapen bland den stora
folkskaran var så stor, att vi fruktade ledsamma uppträden.
Vi kunde väl förstå, att vi voro omgifna af arga fiender,
som sökte att följa oss, hvart vi togo vägen. Vi måste
därför skiljas från hvarandra och gå olika gator, för
att sedan, från olika håll mötas och komma tillsammans
uti en kär broders hus, där vi hoppades få vara i fred.
Där fingo vi utgjuta våra hjärtan i bön till Gud för
denna stad, och det bads där under många tårar.
Därefter sjöng Ahnfelt den sköna sången:
O Jesus, din dufva hon har ingen ro i marken,
Kom, tag henne till dig och låt henne bo i arken.
Det var en oförgätlig stund, många fällde
glädjetårar och vi kände alla, att Herren var ibland oss. Vi
kunde ej annat än fröjdas öfver Guds stora nåd, som
tagit oss till barn, efter sin viljas goda behag. Våra
beslut blefvo ännu fastare att höra Herren till, hvad
som än skulle möta oss i denna världen. Säkert är, att
många af dem, som voro närvarande, aldrig skola
glömma denna härliga stund.
Ahnfelt bodde hos en fru R., och där fick han
besök af två poliser, som tillsade honom, att genast infinna
sig hos stadens vice pastor, ty han ville tala med
honom. Ahnfelt svarade: »Om vice pastorn har något,
som han vill säga mig, så får han komma hit». Om
en stund kom pastorn med två poliser i sällskap. Alla
voro de uppfyllda af harm och vrede. Ahnfelt och vice
pastorn talade allvarligt med hvarandra; men pastorn
utfor i stor vrede mot Ahnfelt, så att vi fruktade, att
Ahnfelt skulle blifva öfverfallen och slagen. Då kunde
fru R. icke längre höra på detta uppträde, utan steg
upp och förkunnade för prästen, hurudan själasörjare
han var, och därvid uppräknade hon många af honom
begångna synder. Det var en allvarlig stund. Polisen
sade till fru R., att hon skulle få plikta för skällsord,
som på detta sätt hade talat till församlingens pastor.
Fru R. frågade, huru stor den plikten var, och polisen
svarade: »36 skilling». Då sade fru R.: »Jag skall gärna
betala 36 skilling, för att få säga honom sanningen, ty
han bör väl någon gång få veta, att han är en stor
syndare. Jag hoppas, att jag i mitt eget hus har rätt
att försvara mig och de som gästa hos mig, då fiender
komma för att öfverfalla dem». Prästen och polisen
måste gå sin väg, men deras vrede var utan gräns, och
vi, som af hörde allt, voro fulla af fruktan, och önskade
till Gud att allt måtte aflöpa väl. Prästen gick sin väg,
och kom icke tillbaka.
Det började blifva klart för många, att det icke
var möjligt att hindra den andliga rörelse, som
förmärktes bland folket, och då lekmän utöfvade andlig
verksamhet, så var det flera lärde och aktade män inom
staden, som höllo öfverläggningar och fattade beslut om,
huru denna verksamhet borde ledas, för att blifva till
nytta för folket. Då beslutade de att bilda ett
Traktatsällskap i staden, och antaga lekmän, som skulle sprida
Guds ord bland folket, både i staden och på landet.
Två lekmän blefvo antagna, och verksamheten tog sin
början den 1 Juni 1853. Guds ord började gripa äfven
en och annan bland adelsmännen; man såg baroner
böja sina knän, erkänna sina synder och bekänna sig
till Herrens folk. Sådana tilldragelser uppväckte stor
vrede hos dem, som voro fiender, men stor glädje hos
demu som älskade Herren.
Herrens ord bevisade sin kraft till att omvända
och förändra människor, så att det bevisades inför allas
ögon, att de hade fått ett annat sinne och älskade
rättfärdighetens väg. Det var äfven en fröjd att se, huru
de, som hade blifvit omvända, älskade hvarandra, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
