Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kronprinsparets söner. - Några bilder från krigsskådeplatsen 1897
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kronprinsparets söner.
Några bilder från krigsskådeplatsen 1897.
»Ära vare Gud i höjden och frid
på jorden ....»
Så ljöd änglahälsningen för snart nitton
sekler sedan. Han, i hvars rike icke skulle
blifva ände på friden, var kommen till en
värld, som intet bättre behöfde, än just frid –
frid innerst i hjärtana, frid i hemmen, frid
bland folken. Hvilka härliga utsikter!
Nu månde väl allt hat, människorna emellan,
smälta ned som snö för vårsolens glöd, allt örlig
blåsa bort såsom strå för vinden. Fridsfursten,
mäktigare än alla kejsare och konungar, än alla
furstar och stora, han skulle nu taga spiran i sin
milda, men dock starka hand. Hade icke redan
patriarken Jakob på sitt dödsläger skådat det, då han sagt:
»Fridsfursten kommer och honom skola Dolken
hörsamma?» Och nu, när han hade kommit, visst fröjdades
månget hjärta. Hör, huru Simeon, den gamle
gudsmannen, jublar i templet! »Mina ögon hafva sett din
frälsning, hvilken du har beredt inför alla folk, ett ljus
till hedningarnes upplysning». I anden såg nog den
gamle redan Herrens Smorde regera bland folken, regera
med kärlek och rättvisa, med vishet och saktmod. Det
syntes den åldrige mannen så nära, detta välsignade
rike, efter hvilket han så länge trängtat, och tanken på
dess härlighet rent af sprängde hans bräckliga kroppshydda.
Men ändock – ack, det riket var så långt borta!
Dess grund blef väl säkert lagd och dess lagar af
Kristus kungjorda, och på dess murar bygges väl öfver
hela jorden rastlöst dag för dag, men ännu är det ej
uppenbaradt i sin glans och i fullheten af sin makt.
Ännu i vårt kunskapstörstande och upplysta tidehvarf
är krigföringskonsten ett viktigt studium, hvaråt vår
manliga ungdom måste ägna mycken tid och ännu
mötas folken stundom i blodig fejd. Under det nu
snart flydda året hafva ju krigets åskor rullat fram öfver
en del af Europa. Och ehuru Herren i sin nåd låtit
oss, som bygga och bo här uppe i nordanland, icke direkt
beröras af kampen, hafva vi icke kunnat vara likgiltiga
för den samma, utan hafva åtminstone med vårt intresse
följt de stridande.
Det var i viss mån en dust för sanning och rätt,
som stod på klassisk mark, där dylika strider förr så
ofta utkämpats. Turkarne, Muhammeds fanatiske
lärjungar, och grekerna, en »kristen nation», kämpade om
herraväldet öfver af turkarne underkufvade och
förtryckta folk.
Revolutionära rörelser på den i Medelhafvet härligt
belägna, hufvudsakligen af greker bebodda ön Kreta,
»de lycksaligas ö», som den i forntiden benämndes,
framkallade striderna. Århundraden igenom hade Kreta
hållits fjättrad af turkarne, och huru än de kretensiske
grekerna skakat sina bojor och med sina svärd gång
efter annan sökt hugga dem af, visste museimännen
alltid att betvinga de upproriske. Nödda att böja sig
för makten, blefvo dock aldrig grekerna på Kreta
sultanen några tillgifna undersåtar. Med fruktansvärd
grymhet hämnades då turkarne, och med sina kroksablar
och skjutvapen anställde de förödande blodbad på
kretensiska kristna, hvarom underrättelser tidtals under de
senare åren upprört Europa.
En lång tid tycktes de europeiska stormakterna
helt lugnt åse turkarnes omänskliga framfart – och det
var ej blott på Kreta, utan i flera andra af sultanens
besittningar, mördandet pågick ohejdadt –, men
slutligen enades makterna om att aftvinga sultanen löfte
om åtskilliga reformer till de förtrycktas hjälp.
Löftet uppfylldes dock aldrig. Nya blodbad anställdes;
de fanatiske turkarne på Kreta störtade in i
den kristna befolkningens hus, släpade ut innevånarne
på gatorna, skändade kvinnor och mördade. Och
stormakterna? – De låtsade sig icke se eländet.
Men i det lilla konungariket Grekland, hvars
befolkning ju är af samma blod som de kristna
kretenserna, hade begynt en jäsning i sinnena af harm och
ovilja mot turkarnes barbarism och mot de stora staternas
likgiltighet. Man ropade allmänt på, att stormakterna
skulle taga ett afgörande steg för att hämma
blodsutgjutelserna och afhjälpa de eländiga förhållandena. De
maktägande staterna dröjde dock. De kunde icke komma
öfverens om lämpligaste sättet att behandla Turkiet,
»den sjuke mannen», hvars bibehållande vid lif syntes
framför allt ligga dem ömt om hjärtat.
Och så tog Grekland ett djärft, och för riket högst
ödesdigert steg. Det sände en stark eskader till Kreta
för att helt enkelt taga ön i besittning för grekiske
konungens räkning, och till en början tycktes planen
nära att lyckas. Hade bara icke stormakterna i sin
oförklarliga ömsinthet för sultanens välbefinnande
blandat sig i leken, skulle nog här, som så ofta eljest,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
