Julfrid / 1897 / Hvarför glädja sig änglarne åt Kristi födelse? (1897-1901) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Allmänna meningen är, att det blott var kärlek, barmhärtighet och medömkan med oss syndare, som förmådde de heliga änglarne att lämna sina höga och lysande troner och i oräkneligt tal te sig för herdarne i Betlehems ängd, prisande Gud; samt att det är samma känslor, som komma dem att jubla hvar gång en syndare ändrar sinne. Änglarne skulle för egen del ingen nytta hafva af frälsningen; men emedan de älska oss lika med sig själfva, är det för dem, såsom hade äfven åt dem födts den frälsare, som födts åt oss. Alldeles som då den rike i sitt präktiga palats hjärtligt unnar, ja, fröjdas åt, att det nu vid jultiden blifvit litet festligt äfven i den fattiges boning. Hvilken uppfattning af änglarnes glädje synes vinna stöd af utsagan i Ebreerbrefvet, att Kristus icke tagit sig an änglarne utan Abrahams säd.

Men är den ofvan nämnda uppfattningen riktig? Är hon bibelns? Ty i ett så andligt och öfver all mänsklig kunskap och erfarenhet liggande ämne vare hvarje tanke fjärran, som icke bestämdt och tydligt är utsagd i bibeln. Tänk då, om där säges, att änglarne äro själfva intresserade i och draga nytta af frälsningen, ehuru på annat sätt än vi människor! Tänk, hvilket heligt våld på Guds hjärta fattiga syndares böner måste göra, om dessa böner följas af hela änglaskarans längtan och åstundan, kanske äfven böner för deras egen skull, stigande upp till deras och vår Gud i samma syfte som våra egna böner! Och tänk, huru ljuft vårt lof måste vara i Guds öron, om däri blanda sig äfven serafernas och kerubernas körer, rörande samma ämne, hvaröfver vi syndare fröjdas på jorden! Tänk, om det är så! Ja, låt oss undersöka.

Liksom det bland alla apostlarne var Paulus ensam förbehållet att undfå evangeliet omedelbart genom uppenbarelse af den till himlen farne Kristus, och liksom han ensam af apostlarne vardt uppryckt till tredje himmelen, så är det han ensam, som sagt oss något i detta ämne. Andra bibelns författare hafva talat skönt och härligt om änglarne, t. ex. Petrus, att det lyster dem att skåda in i försoningens hemlighet; men Paulus talar om deras eget intresse i och gagn af försoningen. Han gör det på två ställen; nämligen i Koloss. 1: 19, 20, där han säger: Det har behagat Gud, att all fullhet skulle bo i Kristus och att genom honom, sedan han genom blodet på hans kors stiftat frid, genom honom skulle med sig försona allt, vare sig det som är på jorden eller det som är i himmelen; och vidare i Efes. 1: 9, 10, där det heter: Gud har för oss kungjort sin viljas hemlighet ... med afseende på den hushållningen i tidernas fullbordan att sammanfatta allt i Kristus, både det, som är i himmelen, och det som är på jorden. O hvilket underbart djup i dessa utsagor!

Tydligt är på båda ställena, att med »allt det som är på jorden» menas först och främst människorna; och med »allt det, som är i himmelen», menas först och främst änglarne. Ty Gud själf kan ju icke åsyftas, då det är just han, som försonar allt som är i himmelen med sig. Sålunda menas först och främst änglarne. Men hvad säges det här om dessa? Jo, på första stället, att de skulle försonas med Gud genom Kristus, likasom vi människor. Märk: försonas med Gud liksom vi, och sammanfattas med oss i Kristus.

Men sådant är ju endast att väcka vår förundran och vår åstundan att få veta mera. Hvem längtade icke efter att hafva Paulus vid sin sida för att få riktigt utfråga honom! Ty här är ju idel gåtor. Behöfde väl de goda änglarne -- om de onda kan ju icke vara tal, då de icke, såsom här säges, äro i himmelen -- behöfde de goda änglarne försonas med Gud? Hafva de fallit och syndat? Erfara äfven de nöd och ångest af synden liksom vi? Äro de icke fullt sälla och lyckliga? Ja, huru är det?

Svaret på dessa frågor måste tydligen blifva både ja och nej. Icke hafva de fallit och icke hafva de syndat; ej heller synda de nu eller frestas och lida af någon personlig synd, såsom vi. Ingen antydan finnes nämligen i bibeln, att de göra eller behöfva göra bättring eller ändra sinne, såsom vi. Uppenbarligen är deras sinne helt och hållet på Guds sida. Kanske är det fullkomligt öfverensstämmande med Guds sinne. Hvilket synes framgå af Jesu ord i Lukas 15 kap., att änglarne glädja sig öfver detsamma, hvaröfver Gud gläder sig, nämligen syndares återvändande till honom.

Men hvad vill det då säga, att de försonas med Gud, såsom apostlen här säger? Behöfva de försonas med Gud, och kunna de ens försonas med Gud, då de icke någonsin förbrutit sig mot honom? Huru kan detta vara?

Se här en enkel bild. Föreställ dig ett i alla afseenden lyckligt äktenskap. Där är harmoni och därför idel lust och glädje. Men om någon tid är allt förändradt. Endera maken, antag mannen, faller djupt i vanhederliga och skändliga synder, såsom dryckenskap, skamligt bedrägeri, stöld, hor eller mord. Och med det, att hans sinne bortvändes från rättfärdighetens väg, bortvändes det äfven från den hulda och trofasta hustrun, så att han nu hvarken anser sig kunna eller ens vill vidare träffa, än mindre sammanbo med henne. Ett förfärande svalg har öppnats mellan båda genom hans synder. Dock, trots allt detta, förblifver hustrun sig lik och brinner af ständig åstundan, att allt måtte åter blifva väl; att han nämligen måtte ändra sitt sinne och återvända till henne. Men nu under tiden drabbas hon, ehuru hon själf icke gjort något ondt, af de begångna

5

synderna nästan lika hårdt som mannen. Båda voro nämligen, och äro ännu förenade till ett, och därför måste de taga lika del i allt, äfven i följderna af mannens ogärningar. Så förblir det länge. Men antag ändtligen, att den i djup sorg försänkta hustrun nås af det ryktet, att mannen begynt ångra sig och söker blifva upprättad. Huru skälfver icke nu hennes hjärta af glädje och nyfödt hopp! Om så mannen ändtligen återvänder, förändrad, upprättad och förnyad, huru djupt sänkas icke de begångna synderna i glömska, och hvilket jubel fyller icke hennes mun öfver det nya lif af sällhet, som nu väntar dem. Hvad har nu i verkligheten skett? Jo, en försoning. Wisst har förändringen försiggått endast hos mannen; såsom ensam fallen, har han ensam behöft upprättas. Men förändringens följder komma båda till godo, likasom olyckan af hans fall förut drabbat dem båda.

Nu var detta en matt, jordisk bild. Men en verklig, härlig och himmelsk tilldragelse är därmed åskådliggjord, nämligen änglarnes och människornas försoning med Gud och återförening med hvarandra. Likasom hustrun i bilden, förblefvo änglarne i sin ursprungliga renhet och härlighet, då vi människor, likt mannen, föllo i synd och blefvo fiender till Gud och till dem. Dock sönderslets icke bandet mellan änglarne och oss genom fallet, lika litet som i bilden äktenskapsbandet sönderslets mellan hustrun och mannen. Och därför hafva de ständigt måst lida af vårt fall. Och detta göra de, ända till dess vi, försonade med Gud genom Kristi blod, ångra och begråta våra synder och återvända till vår himmelske fader. Då blir allt väl. Förbindelsen mellan änglarne och oss var fore fallet lik ett harmoniskt och lyckligt äktenskap. Efter fallet har hon varit likt ett oharmoniskt och olyckligt sådant. Genom vår försoning med Gud blir hon ett outsägligt saligt återinträdande i det forna tillståndet, eller kanske i ett ännu saligare tillstånd, än det var före fallet. Förändringen har börjat mellan Gud och oss, nämligen genom vårt försonande med honom. Men, lik en stam ur sin rot, har hon sedan vuxit ut till en salig förändring i tillståndet mellan oss och änglarne. Hvilket outsägligt gagn har detta icke måst medföra för änglarne! Förmodligen hade de måst evigt bära de menliga följderna af sin förening med oss, därest vi icke upprättats. Gud upplöser nämligen aldrig hvad han en gång förenat, hvarför änglarne aldrig kunnat helt befrias från sin förbindelse med oss och från de lidanden hon medförde. Allt detta blir nu förändradt. En ny människosläkt bildas i Kristus, med hvilken den återknutna saliga föreningen fortsättes i evighet. Nu är både det som var på jorden, d. v. s. människorna, och det som är i himmelen, d. v. s. änglarne, försonade med Gud och med hvarandra inbördes och sammanfattade till ett i Kristus.

Vår fråga är sålunda besvarad. Änglarne glädja sig af Kristi födelse icke blott af kärlek till och medömkan med oss, utan äfven för sin egen skull. Och däremot strida icke de orden, att Kristus icke tagit sig an änglar. Ty en ängel blef han icke genom sin födelse utan en människa. Men därmed är ju icke sagdt, att icke äfven änglarne, enligt apostelns utsagor, gagnats af, att han blifvit människa. Både de och vi vinna därigenom och vinna för evigt.