- Project Runeberg -  Julfrid / 1899 /
16

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julen i kojan - Frikyrkliga samlingslokaler

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tydligen en främling. Kanske någon som vill låna hus öfver natten?
Han skakar snön ur sitt långa, yfviga skägg, och mor Lisa går
honom till mötes.

»God afton härinne!» hälsar främlingen.

»God afton!» hälsar mor Lisa tillbaka.

»Skulle be att få låna hus öfver natten», fortfor främlingen.

Hon tyckte att han såg så hygglig ut, att hon tryggt kunde
lofva honom det. Hon hade ett ömt hjärta för sin nödställda nästa,
och aktade på hvarje tillfälle, som gafs, att tjäna nästan med det
pund, hon hade anförtrotts, eller med andra ord, på det sätt som
hon kunde.

»Jag har inga bekvämligheter att bjuda herrn på; men vill
herrn ligga på en bädd vid spiseln, så vill jag göra det så bekvämt
jag kan åt honom», sade hon.

Främlingen tackade och beredde sig att aftaga sin ytterrock,
sedan han lossat och satt ned sin ränsel på golfvet, då mor Lisa,
som härunder – ledd af någon aning – noga betraktat honom
och sett, att han var klädd i präktiga sjömans kläder, på en gång
utstötte ett skri.

»Är det – kan det vara – är det möjligt? Det är ju Per!»

Den gamla vacklade fram mot främlingen och föll i hans armar.

»Mor! mor!» ropade han, på det klara med att han var igenkänd.

Ty det var Per och ingen annan än han.

Men den scen, som i detta ögonblick framställde sig i den låga
kojan denna julafton, då den gamla änkan slöt sin för död ansedde
son i sina darrande armar, var något, värdigt en god målares
pensel.

*



Sedan Per hade flackat hafven omkring, och senast varit i
Melbourne, hade han gripits af hemlängtan och rest direkt hem för
att jula i hemmet, helst under alla de år han varit borta inga
underrättelser från hans moder hade nått honom, ehuru han hade
skrifvit flera bref hem. Hvar dessa hafva hamnat, veta postverken
i de olika länderna, men till sin bestämmelseort hade de ej
framkommit. Anländ till hemorten denna julafton, hade han trött
kämpat sig fram i snöstormen till K. by, hvilken var belägen några
kilometer från hans hem. Här hade han träffat åtskilliga bekanta,
men ingen hade i den skäggige vandraren igenkänt »Per, som
tog till sjös», och han hade, minnesgod af huru hans moder uti
deras stuga beredt en god bädd åt mången trött vandrare,
kommit på den tanken att han kunde, utan att blifva igenkänd af
henne, be henne att få låna hus öfver natten och så, när det
beviljats, i ett lämpligt ögonblick uppenbara för henne, hvem han vore.

Men modersögat var, som vi sett, för skarpsynt för att icke i
den reslige sjögasten, trots det långa skägget, igenkänna sonen.

Nu sutto de emellertid där, sida vid sida de båda, samtalande
med hvarandra.

»Är du kyrkskrifven än i himmelen Per?» ljöd hennes fråga.

Det låg bäfvan i tonen.

»Ja, det är jag, mor», svarade han med en all ovisshet
förjagande ärlighet.

Huru mycket hade hon icke att fråga om och berätta för
honom. Och han sedan!

Det vore svårt att afgöra å hvilkens sida återseendets glädje
var störst.

Men denna julafton var det jul i kojan.

Aug. D.

illustration placeholder


*



<b>Frikyrkliga samlingslokaler.<b>

Det är icke så synnerligt länge sedan inom vårt land
uppfördes det första s. k. missionshuset. De, som voro med att
uppföra detta, trodde nog icke, äfven om någon skulle
profeterat det, att man inom några tiotal af år skulle hafva en
sådan mängd af dylika hus, som man nu har. Och de, som
hånande skrattade åt det företaget, som några fattiga vänner
togo sig före, att på enskild väg och med frivilliga gåfvor
bygga en samlingslokal, hafva för längesedan kommit på skam.
Detta första hus har åtföljts af tiotals, nej hundratals andra,
så att man f. n. räknar de frikyrkligas samlingslokaler i antal
af omkring 3.000[1], representerande ett värde af flere
millioner kronor.

Man måste förvånas, då man står inför dessa summor
och besinnar, att alltsammans tillkommit på frivillighetens väg.
Intet statsanslag, inga skatter eller donationer har man haft
att tillgå, utan har det i regel varit de troende själfva, som
på de olika platserna offrat, bedit och arbetat, tills det efter
behofven och anspråken lämpade församlingshuset stått färdigt.
Ofta har man därunder fått bevittna verkligt rörande drag af
gifmildhet och uppoffring, som inför en ogudaktig och hånande
världshop visat hvad den kristliga kärleken förmått uträtta.
De yttre orsakerna till missionshusens uppförande hafva
nog varit mycket olika. I de flesta fallen har det varit ett
djupt behof af att för sin andliga uppbyggelse få ett rum,
där man kunnat samlas omkring Guds ord utan att behöfva
vara bunden en gång för alla till en viss tid och form och
till en lärare, som varit allt annat än andlig. Många hafva
»byggts af prästerna» på så sätt, att de hafva stött de
troende från sig och stängt skolor och sockenstugor för deras
möten, och därigenom hafva dessa tvungits att skaffa sig egna
lokaler. Åtskilliga missionshus finnas också, hvilka hafva
kommit till stånd genom troende och gudfruktiga prästmäns
direkta medverkan. I många fall hafva de lokala förhållandena
varit sådana, att det för folkets andliga bästa varit alldeles
nödvändigt att få ett hus att samlas uti, enär det varit långt
till kyrkorna, och folket därför sällan gått dit. Ganska många
af våra missionshus och kapell torde också, sorgligt nog, hafva
uppförts såsom en följd af olika åsikters och partiers
framträdande ibland de troende med ty åtföljande slitningar.

Hela denna mängd af missionshus och kapell är dock ett
talande bevis för den kraft, som ligger uti Guds ord. De
äro en del af den synliga frukten från de friska andliga
nådesvindar, som under de senaste 40 åren blåst genom vårt
älskade fosterland. Ty hvad är det som gripit massorna och
kommit dem att med hänförelse och glädje offra dessa
ofantliga penningsummor på så kort tid och samtidigt underhålla
hundratals af sina söner och döttrar ute på missionsfälten, om
icke Guds ord, det enkla och ljufliga budskapet om Jesus och
hans frälsning?

[1] I denna summa äro då inberäknade alla lokaler, tillhörande de olika
frikyrkliga sällskapen inom vårt land. Till vår ledsnad kunna vi ej uppgifva exakta
siffror för hvart och ett särskildt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1899/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free