Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trasiga sedelns historia - Blif stilla hos Jesus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvarifrån den kom, vet jag icke, men alltnog den var mycket
illa medfaren. Den hade ett stort gapande sår samt rynkor och
skrynkor utan all ända. Kassören tänkte först lägga den undan i
skräphögen bland kasserade sedlar, men så rätade han till den och
jämnade ut vecken, och sedeln lades till dem, hvilka ännu en gång
skulle ut ur banken och känna på lifvets växlingar och strider.
Tiokronan kom denna gång uti en bibelkvinnas händer för utdelning
till en fattig änka med många små barn. Det var i februari månad
innevarande år. Icke så många dagar dröjde det förrän sedeln ånyo
visade sig i banken igen och plirade så vänligt på kassören. Tack,
herr kassör, sade tiokronan, för er hjälp och er vänliga hand, som
upprättat mig. Nu skall jag berätta er min historia.
Innan någon människa kände mig eller någon bankkassör hade
sett mig var jag en oren trasa, som låg i en rännsten och följde
med alla vindar som blåste. Så kom en lumpsamlare och tog upp
mig och stoppade mig i sin påse. Därefter såldes jag till
pappersbruket och här fick jag känna på annat. Först tvättades jag
grundligt ren, sen sönderklipptes jag; kom därefter under de stora
krosstenarne och söndermaldes eller slets i stycken och tvingades sedan
under valsarne, pressades förfärligt, torkades och kom sedan ut
såsom ett rent och fint papper. Detta papper var beställdt för
Sveriges riksbank. Det blef mig förunnadt att danas till en
tiokronesedel, min färgdräkt bestämdes till himmelsblå och min lycka var
gjord, tyckte jag. Nu ångrade jag icke den svåra reningsprocess,
som jag måst genomgå, ty nu skulle jag förhärligas.
Så kom jag ut i världen, ren och oskrynklad, full af hopp och
framtid. Men jag måste tillstå, att min första tidsperiod blef
förspilld på grund af att jag kom i sådana människors händer, som icke
särskildt behöfde mig och äfven i deras händer, som blott förstörde mig
till onyttiga och skadliga ting. Så har jag varit i kortspelares
händer, i kypares och källarmästares. Jag har sett mycken elegans,
stora förgylda krogar, jag har hört mycket skämt och glam i glada
lag, åhört många skåltal. Jag har varit med på baler och fina
tillställningar och således sett mycken glädje i världen. Men hvad har
det varit för glädje? – tomhet blott, idel tomhet – och under tiden
har min himmelsblåa färg blifvit mörkgrå. Dock på min sista rund,
herr kassör, när jag kom i bibelkvinnans händer, har jag sett verklig
glädje och fått vara till verklig nytta. Och nu gör det mig
ingenting, om jag lägges undan, ty nu har jag uppfyllt mitt värf, och
det som jag önskat har gått i fullbordan. Jag har sett glädjetårar
i stället för förut »satans tårar» i glas och karaffer, jag har hört
jollrande barnaröster prisa Gud för min skull i stället för eder och
förbannelser och storskräflande tal förut – nu kan jag gå hädan i frid.
Bibelkvinnans lena och mjuka hand välsignade mig. Hon styrde
därefter sina steg nedåt gränderna i staden, där de fattiga bo. Högt
uppe i ett vindsrum hade en änka med några små barn sin bostad.
– God dag, Guds frid! sade bibelkvinnan, när hon steg in, hur
mår ni här i dag? – Välkommen! Åh, är bibelkvinnan redan ute
för att uppsöka de fattiga i sina kyffen? – Ja, jag måste tidigt ut
i dag. Jag är skickad af Gud med tio kronor till er och edra små
barn – jag tänker ni behöfver dem. – O, kära, hvem har varit så
god och tänkt på mig? – Gud, som är änkors försvarare och de
faderlöses fader – tacka honom. Och stora glädjetårar runno ner
för kinden på den fattiga änkan, när hon såg på mig, och dessa
nedföllo och fuktade min blågråa kind. Sedan fick jag höra tack
och pris till Gud hela förmiddagen. Nu barn, sade änkan, skall ni
få äta er riktigt mätta i dag, och barnen jollrade af glädje. Hela
det fattiga hemmet blef solljust för min skull, sade sedeln. Och så
förvandlades jag till många nyttiga saker, som räckte flera dagar
för änkan och hennes barn. Nu har jag sett glädjetårar, nu har
jag fått mätta hungrande små barn och fått värma deras kalla
lemmar vid brasan och hört deras jollrande glädje däröfver. Nu har
jag hört Gud prisas och äras för min skull – nu är min lycka
gjord, låt mig nu få gå till hvila. – Och kassören smekte den lilla
sedeln med sin tumme, rätade ännu en gång ut dess fula veck, rynkor
och skrynklor samt lade den undan för att sedan inneslutas i
hvalfvet och riktigt få hvila ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
