Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Positivspelaren - Håll ut i tron på Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Parkgatan. Kan du gå dit i morgon och taga reda på om han verkligen
är ett värdigt föremål för vår barmhärtighet?»
»Jag skall gå dit i morgon, Jenny. Men det är ingen stor
förlust, om han skulle visa sig vara en bedragare. Han skulle väl
kunnat läsa en bordsbön utan att vara en troende kristen. Jag har
ändå inte hört sägas, att någon strykare försöker att bedraga på det
sättet.»
»Här är en gosse med ett telegram till er, fröken Jenny», sade
pigan just som den unga damen och hennes brors hustru stego upp
från frukostbordet dagen därefter.
»Det är från Robert. Han säger: »Positivspelaren mycket sjuk.
Skicka efter doktor Kull. Du gjorde rättast i att besöka honom.»
Jag skall gå genast, Maja. Robert hade icke rådt mig att gå dit,
om det vore ett farligt hus eller grannskap.»
En halftimma därefter klättrade hon uppför en knakande
trätrappa högt upp i ett gammalt hus, beläget i den simplare delen af
staden. Positivspelaren låg i sin säng och andades endast med stor
svårighet. Hans ansikte strålade af tacksamhet, då han såg den
besökande, och han räckte fram sin tunna, darrande hand.
»Har doktorn varit här?» sade Jenny.
Han nickade svagt. »Jag har förkylt mig, det är alltihop. Det
blir allt som det skall vara i morgon. Det var riktigt vänligt af er
att se om en gammal man, så fattig som jag; det är som om ni
vore en Guds ängel.»
»Vi äro så glada att få komma. Men säg mig: älskar ni
Herren Jesus Kristus?»
»Ja, det har jag gjort i många år», och hans ögon lyste af
glädje. »Jag kan inte tala mycket och gäller inte mycket här i
världen, men jag vet att en gång skall Jesus komma för att taga mig
hem för att lefva hos honom för evigt. Så fattig, gammal och
syndfull jag är! Jag kan ibland knappast tro det, så ljufligt är det.»
»Om ni nu skulle bli mycket sjuk, skulle ni då inte bli rädd,
skulle ni inte det? Skulle ni i alla fall förtrösta på Jesus?»
»O ja, fröken! Jag skulle inte släppa honom, och inte heller
skulle Jesus släppa mig. Det är allt som det skall vara, fröken;
jag är inte orolig!»
Hon talade med honom en stund och läste för honom ett
kapitel ur det goda Guds ord, under det hans aftärda gamla ansikte
och svaga ögon tycktes öfvergjutas af en mild klarhet, som om en
ljusstråle från paradisets port hade fallit öfver dem; och därefter
lämnade hon honom, sedan han fallit i en stilla slummer – en
slummer, ur hvilken han aldrig vaknade här på jorden.
Då den unga damen kom igen dagen därpå, fann hon honom
alldeles så som hon hade skilts från honom, med ett leende
ännu kvar i hans ansikte, och hon visste att han utan tvifvel
»ingått i Guds hvila.»
»Med förlof, fröken», sade husvärden, »det finns en gosse, som
bor i närheten, och som så gärna ville att ni skulle gifva honom
något minne från gamle Jakob. Ty han hade varit god emot honom,
och gossen är lam, och så har han börjat tänka så mycket på den
gamle mannen. Han bevarade gossen från att svälta, ehuru han
själf ibland var nära att förgås af hunger, isynnerhet på slutet. Men
han glömde aldrig Benjamin, till och med då han inte hade
någonting åt sig själf.«
»Jag skall komma och besöka barnet», sade Jenny samma
afton, sedan hon omtalat värdens ord för sin bror; »och, käre Robert,
han var lam alldeles som broder Wilhelm var innan han dog; och
hans ögon voro bruna, och hade samma sorgliga uttryck som
Wilhelms brukade ha, då han hade svåra plågor: och – och – jag
hade tänkt, att jag ändå har en förpliktelse mot den där lille
gossen. Gud har gifvit mig ett sådant öfverflöd på allting, hvarför
skulle vi inte taga hand om honom? Jag tänker att Wilhelm skulle
gillat det, Robert», och tårarne började hastigt rinna utför hennes
kinder; men det var icke ensamt hennes, ty ingen kunde höra talas
om det döda barnet, som de älskat så mycket, med torra ögon.
»Dessutom, Robert, har gamle Jakob lärt mig en läxa. Om
han af sin fattigdom kunde dela med sig åt Benjamin, under det
han själf fick lida hunger, kan då inte jag, som är omgifven af
öfverflöd på allt göra så med?»
»Jo, det tänker jag, kära Jenny», svarade Robert; »och jag vill
dela denna börda med dig, och vi vilja taga honom hem till oss i
morgon och se till, att han må blifva botad. Maja är också villig
därtill, det vet jag, och snart skall han bli så gammal, att han kan
komma i en god skola, och med vår välsignade himmelske faders
hjälp skola vi icke allenast göra godt emot honom för denna tiden
utan också fostra honom för ett kommande saligt lif.»
Deras sträfvanden visade sig framgångsrika, ty Benjamin var
ej allenast ett kärleksfullt och lydigt barn, utan blef också under
kommande år en ädelsinnad kristen predikant, och vedergällde
rikligt deras godhet emot honom. Men ingen af dem alla förglömde
någonsin den gamle positivspelaren, af hvars osjälfviskhet och tro
på Gud de fått inhämta en välsignad läxa om sann kristlig
välgörenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
