Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Julfrid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
julafton är om söndag — nej, goda fröken, det blir väl icke
möjligt, det är blott lördagen att sy på.»
»Än söndagen då och halfva juldagen? Jag skall betala dubbel
arbetslön.»
»Ja, inte för den skull, men om söndagarne syr jag aldrig —
den dagen är ej min, den är Herrens», svarade sömmerskan vänligt
men bestämdt.
»Hur skall jag då bära mig åt? Ingen enda sömmerska har
jag kunnat finna, som vill sy den just nu — de ha alla så brådtom,
men inte har någon vägrat att sy på söndagen, det måtte väl
fröken kunna göra bara för denna gången! Begär hvad fröken vill
i arbetslön! Usch, det skulle vara rysligt tråkigt och störa hela min
julglädje, om jag ej får min nya klädning färdig till balen!» Och
den unga damen stampade otåligt med sin lilla fot mot den mjuka
mattan.
»Blif inte ond, snälla fröken, men jag kan ej åtaga mig
arbetet. Hur fattig jag än är, och huru väl jag kunde behöfva
förtjäna, så kan jag dock icke göra det, som så strider mot Guds klara
och tydliga bud — jag vill så gärna vara hans barn och lyda
honom!» Hon såg bedjande på den unga fröken. Denna mötte hennes
blick — de klarblå ögonen voro nu fördunklade af tårar.
»Nå, så får jag väl ha min skära sidenklädning än en gång
— lyckligtvis har jag inte haft den hos morbrors förr», lugnade sig
den unga damen. »Men hvarför i all världen afstår fröken från en
god förtjänst, när fröken säger sig vara fattig, bara för ett gammalt
föråldradt katekesbuds skull? Inte frågar Gud efter så’na där
småsaker, det är bara inbillning hos öfverspända människor — det
säger pappa.»
»Åh nej, goda fröken, förlåt — men jag vet och har erfarit,
att Gud frågar efter oss, och att han ej räknar det för småsaker,
om vi lyda honom eller ej! Och jag är så glad och lycklig, när
jag vet, att han ser på mig med välbehag; men alltid är jag olycklig
och sorgsen, när jag tänkt, sagt eller gjort någonting, som han
ej gillar.»
»O, det var ett fasligt ledsamt lif, fröken lefver — men jag
vill nu inte längre uppehålla! Farväl!»
*
På sitt kontor sitter grosshandlare Sterner; den stora hufvudboken
ligger uppslagen framför honom — han vänder blad efter blad,
räknar, ser i de andra böckerna, räknar igen, gör jämförelser och
antecknar. Det djupa vecket i hans panna blir allt djupare och
uttrycket i ögonen vittnar ingalunda om tillfredsställelse.
»Ja, det är förskräckligt», suckar han slutligen. »I år har
jag inte haft tur i affärerna — blott en lumpen vinst på femtio
tusen! Det är så man kan spricka af förargelse att min åsna till
son inte det ringaste förstår sig på eller vill sköta affärerna! Bara
slösa och roa sig — ja, så göra de allesammans — både pojkarne
och flickorna! Och nu är det jul igen — usch, den eländiga julen!
Jag undrar, hvilken dåre det är, som funnit på de här usla
julklapparne, som kosta så mycket pengar, så man kan bli ruinerad! Hå,
hå — ingen ro, ingen frid!» Och grosshandlaren suckade och
pustade och torkade svetten ur pannan.
Det knackade sakta på dörren. En ung man trädde in. Hans
dräkt var enkel och tarflig, men hans hela uppträdande var ägnadt
att ingifva sympati och förtroende.
»God dag, farbror!» hälsade han med en vördnadsfull
bugning. »Jag fick farbrors bref i går, men jag var ej hemma på hela
eftermiddagen, jag var hos mina elever och läste med dem. Men i
dag har jag ledigt och skyndade hit enligt farbrors önskan.»
»Det var bra — sätt dig — jag har något att språka vid dig
om. Du har bedt mig om ett lån för fortsättandet af dina studier.
Men, min käre Adolf, jag har ju erbjudit dina föräldrar att taga
dig i vårt hus och göra dig till en duglig affärsman; redan då du
var en liten gosse, sade jag detta till din far; men, för all del, min
herr bror tyckte inte vårt hem var godt nog åt hans son — här
gick för ogudaktigt till; och så har han hellre slitit och svält än
antaga mitt anbud. Och nu frågar jag dig än en gång: vill du
komma på mitt kontor och lära dig sköta affärerna, så kan du en
dag kanske bli min efterträdare — Robert och Axel duga då rakt
inte till det, ledsamt nog.»
»Käre farbror, tro inte, att hvarken far eller jag är
otacksam — men — jag kan ej antaga farbrors vänliga erbjudande.
Orsaken vet ju farbror.»
Herr Sterner for upp. »Ja, det är de usla läserigalenskaperna,
som förvridit hufvudet på er — det är kantänka synd, att jag
handlar med spirituosa — eller hur? Det är väl inte värre det, tycker
jag, än att handla med matvaror — det är ju Guds gåfvor det
också, det skall blott brukas med måtta, som allt annat.»
»Men, käre farbror, inte kan det väl kallas »en Guds gåfva»,
som har sådana rysliga verkningar och fördärfvar både kropp och
själ! Inte se vi i bibeln, att det talas om, att de första människorna
fingo rusdrycker att dricka i paradiset? Nej, det var allt
sedan synden kom i världen, som människorna funno på att
förvandla den säd, Gud gaf till bröd, i förderfbringande rusdrycker. —
Men nu tillönskar jag farbror en god och välsignad jul! Herren
skall hjälpa mig efter sin vilja.»
Sedan den unge mannen gått, promenerade grosshandlaren
häftigt upp och ned i rummet. »Så’na galenskaper, så’nt eländigt
svärmeri! Hvart kommer man i världen med sådant? — Men i
alla fall, jag önskar mina pojkar vore hälften så ordentliga och
flitiga som Adolf — och så vördnadsfull och vänlig han var, fast han
ej fick det han önskade! Hade det varit Robert eller Axel, som
jag nekat pengar, så hade de allt uppfört sig på ett helt olika sätt.
De bara ligga åt och begära den ena summan efter den andra.
Kanske, när allt kommer omkring, bror Erik är mycket lyckligare
än jag, trots sin fattigdom. Det var just en julafton för nu tretton
är se’n, mor dog, och jag minns nog så väl, hur hennes sista ord
lydde: ’mina kära gossar, sök ej skenet, ej skalet, utan kärnan i
allt! Jesus är skriftens och lifvets kärna och stjärna — sök
honom!’ — Ja, så sade hon — har Erik funnit kärnan? Nog har jag
funnit bara skalet — ingen ro, ingen frid!»
*
Julafton var inne. I alla hem, där man så kunde, redde man
sig till att fira den sköna högtiden. I ett hus vid en aflägsen gata
fyra trappor upp, finna vi den unga sömmerskan, vi sågo hos Sterners;
hon ser med ett lyckligt leende på den lilla julgranen framför
henne; hon har nyss slutat att smycka den och tänder just nu
ljusen. På bordet under granen ligga några små paket — allt är
sä putsadt och fint i det lilla rummet, »Kom in nu!» ropar Anna
och jublande hoppa två barn in i rummet, medan en äldre fru
kommer efter. »Se, mamma lilla, och se mina små älsklingar, den
här granen och allt som hänger i den, fick jag af kaptenskan L.
och äfven dessa paket, två till hvar och en af oss! Den bästa
julklappen är dock att mamma är frisk nu igen. Och vet mamma,
jag vill inte byta ens med fröken Sterner, fast jag nog kände en
gnista af afund, då jag såg hennes vackra, fina rum! Men den
gnistan slocknade strax, då hon sade, att om hon inte fick sin nya
klädning färdig, så skulle det störa hela hennes julfröjd. Stackars
lilla fröken, tänkte jag då — det var inte mycket hon har att glädja
sig åt. Och se’n, när jag satt i hushållerskans rum en stund och
väntade pä tyget till hennes klädning, som hon ville jag skulle sy,
så hörde jag hur fru Sterner ropade till fröken Ellen: »Kom och
hjälp mig taga emot majorskan A. och fru L., som komma hit om
en stund! Jag har hufvudvärk och är trött!» Men fröken Ellen
svarade i ovänlig ton: »Nej, tack! Det får mamma allt göra själf!
De odrägliga människorna ha inte här att göra!» Och hushållerskan
sade: »Så där svarar fröken nästan alltid sin mor.» Och jag
tänkte då, hur lyckliga vi äro, fastän vi äro fattiga. Vi hålla af
och tala vänligt till hvarandra.»
»Ja, mitt barn», svarade modern, »det beror därpå, att
fridsfursten fått komma in i vårt hem och visa oss, huru onda vi äro
af naturen, och att vi därföre dagligen och stundligen behöfva
rening i hans blod och ett nytt sinne, som vill göra hans vilja. Det
är lycka och däraf följer frid.»
*
I ett annat hus, ej långt därifrån, sitter på en vindskammare
den unge Adolf Sterner. Det är ganska kallt i rummet och en
lampa sprider ett just ej så starkt ljus därinne. »Nej, nu skall jag
ej studera längre i afton», säger Adolf och tillsluter med en
beslutsam smäll sin bok. »Nu skall äfven jag fira jul, fastän jag är långt
borta från mina där hemma i den lilla prästgården!» Han tände ett
par ljus, ordnade allt på bordet och framtog ett paket, som han
öppnade. Det innehöll några små gåfvor från hemmet, från mor
flera par varma strumpor, från systrarna åtskilliga af dem
förfärdigade småsaker och från far ett långt bref. Under läsningen häraf
ljusnade den bleke ynglingens ansikte mer och mer och då han
slutat, böjde han sina knän och sade med tårfyllda ögon: »O, käre
fader i himmelen, hvad det är stort och härligt att vi, fattiga barn,
få gå till dig med alla våra synder, sorger och bekymmer och att
du hör och hjälper oss!» Fadern skref bland annat: — — »Ja,
käre son, nog kan det mången gång kännas svårt och synas underligt,
att de som alls icke fråga efter Gud och hans vilja, få mycket
af denna världens goda och icke behöfva försaka eller lida någon
brist, medan de, som af hjärtat önska lyda och tjäna Herren, ofta
få sakna det nödvändiga. Men Herren vill lära oss, att den sanna
lyckan och friden icke äro att söka och finna i det, som tillhör
denna världens förgängliga ting, utan att tvärtom dessa ting alltid,
då de få intaga Guds plats i hjärtat, göra detta oroligt, olyckligt
och fridlöst. Ty vi äro skapade till Gud och vårt hjärta förblifver
oroligt till dess det finner hvila i Gud. — Nu kan jag glädja dig
med en julgåfva från vår fader i himmelen: den rike baron T.,
som du vet, har varit utomlands ett år, och är nu hemkommen;
han var hos mig i går och sade, att han hört sig för hos professor
R. för att få en troende ung man till informator för sina två
gossar; han ville äfven, att denne skulle följa dem till universitetet
nästa år. Professorn hade då gifvit honom anvisning på och
rekommenderat dig. Således har nu Gud gifvit dig hjälp till att
fortsätta dina studier och få blifva en ordets tjänare.»
Därute ringde klockorna in julen; för den glade och tacksamme
Adolf tycktes deras toner jubla; Frid, frid, julefrid!
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:15 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1900/0015.html
