Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
* * JULFRID * *
icke kommit med en fantasi- eller gyckelbild, som icke finner sin
motsvarighet i verkligheten, utan han har med sin pensel
framställt en bild, så väl som någon ägnad att symbolisera lyckan —
och en symbol, som är mer än en sådan, en symbol, som vi kunna
finna förkroppsligad i lefvande lifvet. Har månne du, som läser
detta, icke någonsin träffat på en människa, hos hvilken du funnit
en lycka så stor, att du ansett den kunna utgöra en förebild som
sådan?
Betrakta först den ofvan meddelade reproduktionen i stort,
och ditt hjärta skall säkerligen intagas af den stilla och lifliga frid,
som du finner präglar landskapet. Men det är icke landskapet,
som jag menar symboliserar lyckan här, om det än utgör en
miljö, som synes nog så väl ägnad att bidraga till lyckans
tillvaro hos de människor, som inom detta landskap framlefva sitt
lif. Nej, det är den grupp på landsvägen, du ser, som jag menar
kan symbolisera lyckan.
Såväl man som hustru ha under dagen befunnit sig ute på
arbete i jorden. De ha ett barn, och detta har varit med dem.
Arbetet är nu slutadt, och den lilla familjen befinner sig på
hemväg, drifvande framför sig sin kanske dyrbaraste jordiska ägendom,
de två korna. Se in i dessa båda makars ansikten, hvilken prägel
af lycka, som hvilar däröfver. Mannen med lien på axeln, ban
har sträfvat och arbetat tungt hela dagen, men ändå är han
lycklig och glad. Han älskar de sina och är lycklig öfver att ha dem
omedelbart framför sig, och vissheten hos honom att vara i
besittning af lyckan, förtager tröttheten och gör hans steg lätta. Och
den unga, kraftiga kvinnan med korgen på armen och räfsan i
hand — se på hennes blick huru ljus den är, huru den. speglande
hvad som rör sig på bottnen af hennes själ, vittnar om en sann
inneboende lycka, när hon riktar den på sitt barn. Får man icke
när man betraktar denna lilla familj, det intrycket, att den är
lycklig? Jo, svarar du. Och det är så. Och hvad är grunden till
denna lycka? Se än en gång på dessa båda makar, och du skall
nog vara villig gifva mig rätt, när jag säger, att deras lycka liar
sin grund i ett förnöjsamt sinnelag, ingifvet af kärleken, af den
som är kärlekens upphof. De hafva icke behof af att lefva på
storslaget vis för att kunna vara lyckliga. De behöfva icke bo i
stora städer för att njuta af lifvet. De behöfva inga teatrar, inga
som helst yttre förlustelser, ingen öfverförfinad s. k. kultur, som
skämmer bort dem och drifver deras lefnadsanspråk upp till
oerhörd grad och som ändå inte skulle göra dem lyckliga utan blott
mer och mer otillfredsställda. Nej, allt detta och mera till
behöfva de icke. De äro lyckliga det förutan och skulle säkerligen
vara mindre lyckliga om de lefde midt uppe i detta. Prål och
dylikt fika de ej efter. De ha intet behof däraf. De hafva ett
förnöjdt sinne, äro belåtna med den tillvaro de föra, älska Gud och
hvarandra och sitt barn, älska den natur, i hvilken de dväljas äret
om och ur hvilken familjefadern med sin hacka och spade hämtar
upp hvad de behöfva för sin existens, med ett ord: de äro sant
lyckliga.
Dess bättre finnes det nog många sådana familjer. Men det
borde finnas ännu fler. Skaparen vill icke, att människans lif skall
vara olyckligt. Men det blir olyckligt, när hon väljer andra vägar
än dem Gud utstakat för henne. Gud ser hvilken väg det är, som
leder människan till lycka. Men själf kan hon icke af sitt eget
lilla förstånd se den. Därför går hon ock vilse — och blir så ofta
olycklig eller — om man så vill — mindre lycklig. Låter hon
däremot leda sig af Gud, kommer hon in på rätt väg och finner
lyckan, hvilken icke består i något yttre utan måste, för att vara
sann och verklig, ha sin boning i människans hjärta.
Har man nått den ställning, som i dessa sista rader är
omtalad, då finns ingen anledning att känna sig oroad öfver att man
fått göra eller gör några yttre försakelser. Ty är man lycklig
känner man ingen saknad af dessa yttre ting, som lysa och som
kanske varit så frestande mången gång, man behöfver dem slätt icke.
Och det som man icke känner något behof af — att vara utan
det, är ingen försakelse. Nej, låtom oss komma ihåg — och väl
vore om den sanningen dagligen basunades ut öfver Sveriges land
— att lyckan består i att äga ett förnöjdt sinne, hvilket Gud gifver.
Har man det, då betyder det ej mycket, hvar man bor, men
säkert är att betingelserna för att kunna lefva lugnt och lyckligt äro
— vid tanke på stad och landsbygd — störst å sådana platser, på
hvilka vidstående tafla visar ett exempel.
Tänk pa det, du unge man och unga kvinna, som ämnar
öfvergifva landsbygden för att söka lyckan i städerna!
Teodor Telander.
^r>arför sanningen brojet\
(Allegori.) .
Jf sitt präktiga slott satt
Sanningen på sin tron
och log så mildt och
blickade ut öfver världen.
»Ingen brådska, ingen
brådska», hviskade hon
ljuft och såg upp mot den
klara himmelen, från
hvilken solen strålade så klar.
Strax intill hennes
slott hade Osanningen
uppfört sin hemska,
mörka borg, ty trots det att
Sanningen är ett dagens
barn och Osanningen ett
nattens bo de sida vid sida
i världen. Denna svarta borg syntes vara ointaglig, och mörka
makter postade på dess murar hvarje ögonblick för att vara redo
att tillbakaslå hvarje anfall.
Här pågick under tiden ett rastlöst arbete så väl dag som
natt. Alla Osanningens svarta tjänsteandar kommo och gingo
oafbrutet, de utspridde all möjlig osanning, som flög lik dun för
vinden jorden rundt. Och suck på suck uppsteg från palats och koja
till den Eviges tron öfver Osanningens grymma framfart, ty hon
skonade’ nästan ingen, och alla dessa suckande frågade: »Hvarför
kommer ej sanningen oss till hjälp?»
En dag syntes en ängel komma och med dröjande steg
nalkas Sanningens slott. Han såg bedröfvad ut, ty han hade hört
suckarne från jorden, men var ur stånd att kunna trösta de sör-
jande förrän han fått tala med Sanningen själf och fått förklaring
öfver hvarför hon dröjde.
Han blef insläppt i slottet och Sanningen log ett ljuft,
himmelskt leende mot honom vid hans inträde.
»Hvad önskar du? I hvilkens ärende kommer du?», frågade han.
»Jag har kommit ned till jorden, ditkallad af all den jämmer,
som Osanningen utbreder bland människorna», svarade lian. »Alla
tro henne gärna och mena att det är du; suck på suck ljuder från
jorden upp mot himmelen för hennes skull. Säg mig, vet ej du
och känner du ej till hvad hon gör.»
1 ängelns himmelska drag märktes en spänning för hvad svar
han skulle få.
Men Sanningen log åter, blickade upp mot himmelen och
svarade: »Jo, jag vet och känner det allt.»
Nästan förlägen sänkte ängeln sin blick mot golfvet. Men
plötsligt höjde han den åter och sade: »Jag har då ännu en
fråga att göra dig, gif mig svar på den, att jag må skynda ut bland
de af Osanningen kränkta, olyckliggjorda människobarnen och
trösta dem med ditt svar. Säg mig, hvarför du då dröjer.»
Sanningen log mildt i det hon svarade: »Gå och säg dem att
jag är evig — därför kommer jag sent i deras tycke. Säg dem att
Osanningen dör för min evighetsfläkt och ingen skall finna hennes
rum på evighetens klara dag. Jag — Sanning — består, men lögn
förgår. Och tillägg Jag kommer.t
Ocli ut flög ängeln med detta budskap till alla dem bland
människorna, som Osanningen förklenat, torkade deras tårar och
log ljuft mot dem. Och det blef ljus i deras ansikten och mod i
deras blickar, då ängeln berättat detta svar och hviskande tillade:
»Sanningen säger: Jag kommer.t Aug. D.
n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
