Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
* * JULFRID * *
lättnad och behaglig otvungenhet, som han aldrig förr erfarit i
umgänget med unga flickor, antog han genast ett annat sätt. Han
blef naturlig och okonstlad — ja, han kände sig som ett gladt
barn, så som han bekände för Adolf.
»Aldrig kunde jag tro, att ’läsare’ kunna vara så trefliga!
Din far är en hedersgubbe, din mor skulle jag vilja ha till mor,
och din lilla syster är en ovanlig ung flicka — jt.g har inte sett
hennes make. Hon går i köket, bakar och kokar, det har jag sett,
men hon har ett sätt som är alldeles ’superfint’ och kan föra ett
samtal så väl som trots någon af våra s. k. damer ur societeten.
Hvar har hon fått detta sätt och denna bildning?»
»Ja, det kan jag verkligen inte säga — hon har inte varit i
någon stadskola, läst endast för far och för mor, som ju varit
lärarinna. Men hou läser mycket, fast inte den moderna
skönlitteraturen — det har jag inte kunnat förmå far och mor att tillåta
henne.»
»För inneiligt väl det! Måtte hon inte någonsin få se en rad
däraf!», utbrast Dewert med en så komisk ifver, att Adolf ej kunde
afhålla sig från att skratta.
»Det var då besynnerligt! Det säger du — som alltid plägar
läsa och hänföras af våra unga författare. Du har ju aldrig kunnat
nog ondgöras öfver C. D. W., som i sin kritik går rätt illa åt dem.»
»Jaa — ja visst! Men ser du, inte passa dessa våra unga
författares skrifter för en sådan flicka som din syster — och —
ja, om jag hade en syster så tror jag inte jag ville att hon skulle
läsa dem!» —
Guds ord är en kraft och det trogna vandrandet inför Guds
ansikte under det dagliga lifvet i hemmet är en makt som gör
intryck på unga hjärtan. Trots det, att unge Dewert skröt af att
vara fritänkare, kände ban där innerst i hjärtat en tomhet, en
kyla och en gnagande oro och längtan — han visste ej efter hvad.
Han hade aldrig känt sin moder, som dog vid hans födelse, och
hans far var en rumlare, hvilkens svordomar och brutala sätt hade
någonting frånstötande med sig för den känslige sonen. Vid första
sammanträffandet med Adolf kände ban sig dragen till denna »ädla
natur» med »de upphöjda, rena tänkesätten». Han förstod ej, att
det var Guds ord, som gjorde Adolf sådan. Och tyvärr lyckades
han snart kasta in tviflens och otrons pilar i det unga,
obepröf-vade hjärtat och verket fullbordades vidare genom andra, lärda
och aktade ungdomslärare.
Här i den enkla prästgården, utan alla retande »nöjen», utan
de »lifvande» dryckerna och utan det »bildande» umgänget med
»höga andar», fann sig Dewert så förunderligt väl.
»Det är julafton i dag — nu få ni inte sofva längre! Upp,
och hjälp lilla Astrid kläda julgranen!», ropade kyrkoherden och
knackade på dörren.
Bengt sprang ur sängen och drog upp rullgardinen. Det
började dagas och i öster glödde himlen i guld och purpur. De
första solstrålarna föllo på den af rimfrost betäckta parken och kom
den att glittra, som om den varit af silfver och diamanter.
»Härligt — härligt!», utbrast Dewert. Och han kunde ej
hindra, att några ord från föregående aftons andaktsstund kommo
för honom. Kyrkoherden hade läst en betraktelse öfver orden i
Jer. 2: 13: »Mig, som är en lefvande källa, öfvergifva de och göra
sig brunnar, ja usla brunnar, ty de gifva intet vatten». Han stod
tankfull och betraktade den om Guds majestät, storhet och makt
vittnande taflan, och ett annat bibelord kom till honom. Det var
upphängdt på väggen i deras rum af moderns hand, ocli en
solstråle föll nu rakt på orden: »Den som törstar, han komme, och
den som vill, ban tage lifvets vatten för inte».
Vi kunna ej närmare inom detta begränsade utrymme följa
Guds andes verk i denna själ. Men efter denna julhögtid, då han
fick höra ett lefvande Guds ord både i hemmet och i kyrkan, och
då han såg kristendomen praktiseras i det dagliga lifvet, blef Bengt
Dewert en annan. Till Adolfs stora förvåning var det nu han,
fritänkaren, som tog kristendomens och bibelns parti; och snart
förklarade han, att han trodde på Jesus af Nasaret såsom sin Gud
och frälsare.
»Men», invände Adolf — »bibelkritiken — hur kan du tro
på bibeln?»
»Jag bryr mig ej om kritiken — kunna de väl kritisera bort
lifvet"? Och jag vet, att jag var död, men har fått lif, jag var blind,
men ser nu; och jag var olycklig men är lycklig.»
Ej mer än ett år därefter kallade Herren hem den unge
lärjungen att skåda, hvad ban här trodde och hoppades. Han sade
före sin död till Adolf: »Jag har erfarit sanningen af dessa Herrens
ord: Utan att 1 omvänden eder och värden såsom barn skolen I
icke inkomma i Guds rike. Jag tyckte mig vara vis och god nog
— men Herren visade mig annat. Och jag blef lycklig först då,
när jag kastade bort min förmenta vishet och mottog Guds rike
som ett barn.»
Adolf stod ännu en tid undrande och spörjande inför den
frågan: »Hvad är sanning!» Men slutligen blef Guds ande honom för
stark, och äfven han böjde sig ned i stoftet och blef ett barn —
ett Guds barn.
’När vilsna barnet vänder åter
Till fadershuset, o, hvad friyd!
Når det vid korset stilla gråter,
Då jubla änglarna i höjd!
Då klinga julens kloekor klara
Oeh båda: Frälsaren är här!
Oeh snart skall du för evigt vara
Där synd oeh sorg ej mera är /»
E. W-n.
]N[yårsva^a. * *
Jaa stod på den öde stranden
och såå mot brusande baf,
det liknade nya tiden,
som Perren i nåd oss gaf.
Jaa såg dess blånande vidder,
jag såå dess öar ocb skär
ocb frågade: Buar är bamnen
där seglarn i trpggbet är?
I nattens gripande stillhet,
jaa pejlade svartblå våg,
ocß stormen tjöt omkring mig
i rifna klutar ocb tåg.
när sedan från land jag stötte
ocl) bissade segel käckt,
då — dånade tolfte slaget
från tornet i nattens väckt.
I2är längre ut ifrån stranden
min bräckliaa farkost gled,
då såå jag gamla året
i böljorna sjunka ned,
men fjärran vid blå horisonten
jag såg, som en purprad ros
det npfödda året komma
ocl) jaga natten sin kos.
Då knäppte jag mina bänder,
då bad ]ag så tpst min bön:
Gud signe det npa året,
6ud göre vår framtid skön!
Se’n lade jag rodret sakta
i himmelske lotsens band
ocb blickade utan fruktan
mot morgonrodnadens land.
Ocb nu så trpgg ban ilar
min bräckliga, lilla båt,
tp ban, som är världens Berre
är med på min lefnadsstråt.
flck, midt under stormen ofta
sitt bäfvande barn ban kpsst
od) sagt till vädret ocb bafvet
sitt majestätiska: tpst!
IKen snart öfver vågor bör jaa
de bvita måsarnas skri.
De säga, att land är nära
od) resan är snart förbi.
Då springer jag upp för stäfven
od) bälsar med bögre sång,
den lugna ocb trpgga bamnen,
jag såg i min dröm en gång.
Erie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
