- Project Runeberg -  Julfrid / 1905 /
4

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det är jul. Poem af Erik Bergqvist - Hemvägen. Af N. Danielsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Farfar darrade på rösten,
läste rörd sitt "fader vår"
och i bibeln, lefnadströsten,
föll så mången vacker tår.
Klarare mig syntes glimma
alla lu/grans/jusen då.
AI It jag ser och kan förnimma,
fastän hjässan nu är grå. —

Så med knäppta händer samman
slöts vår vackra julekväll,
medan klara stjärneflamman
lyste öfver nordens tjäll,

och / denna stjärnedager
ser jag än min fagra syn,
hvilken håg och hjärta drager
upp till hemmet ofvan skyn.

Ja, välsignad vare julen!
Huru åren från oss fly,
öfver slätten, öfver skjulen
står din stjärna alltid ny.
Alltid dina klockor klinga
med en sällsam ton af frid.
Ja, ännu en värld de ringa
in i Jesu famn så blid. Erie.

Hemvägen.

•Jag är vägen; — ingen kommer till fadren
utan genom mig. > Joh. 14: 6.

Åf N. Danielsson.

Näst fader och moder finnes i mänskligt språk
intet ord så skönt och kärt som ordet hem. I det
ordet bor nämligen stor rikedom, ty just det, de ting,
de personer o. s. v., som vi tänka oss hemmet
omfattar, är alltsammans sådant, som vi från barndomen
lärt oss uppskatta och älska. Och det som utgör
föremål för vår kärlek, hvad är väl det om icke vår skatt,
vår rikedom. Den som äger ett hem, vill icke mista
det, den som är borta från hemmet, känner sig icke
tillfreds, förrän hemmet åter omsluter honom, och den
som saknar ett hem, sätter in all sin sträfvan för att
vinna ett.

Hemkärlek var ej heller Herren Jesus främmad
för. Vi spåra denna hemkärlek hos honom, när han
som tolfårig pilt i Jerusalems tempel säger med
förvåning till sin moder: »Vissten I icke, att i det, som
min fader tillhör, bör jag vara?» Jerusalems tempel
var en afbild af uppenbarelsetältet eller tabernaklet i
öknen och detta åter var gjordt efter den mönsterbild,
Jehova visat Moses, och denna mönsterbild återigen,
hvad kunde väl den annat vara än Guds, den
himmelske faderns boning eller hem, det hem, hvarom
Herren Jesus i början af det kap., hvarur vår text
hämtats, talar med så innerlig värme och hvarom han
alltid vid sina besök i Jerusalems tempel påmintes.
Till detta urhem drogs hans tankar och hjärta. Om
det hemmets rikedom talade han så gärna. Till det
hemmet sträfvade han ock att draga människors barn.
Ja, klart framlyser det, att han lämnat sitt fadershem
och blifvit en gäst och främling på jorden, för att där
för de värn- och hemlösa omtala och kungöra, att han
gjort det möjligt för dem att komma hem. Ett dylikt
kungörande är Jesu ord i vår text. De värn- och
hemlösas hem angifver Jesus vara hos fadern och vägen
för dem till det hemmet är Herren Jesus. Såväl om
det ena som det andra råder stor ovetenhet bland de
hemlösa, och därför taga de så förfärligt fel och miste
om både hemmet och vägen dit. Mången har så länge
varit bortirrande från hemmet, att han eller hon
förlorat all känsla af hemmet och kan icke tänka sig sin
ställning annorlunda eller bättre än den är, trots de
på samma gång ingalunda förmå känna sig belåtna och
tillfreds med denna ställning, men trösta sig med, »att
det som är, är det bästa som kan vara.» Det gäller
att här nere inrätta sig så godt man kan, njuta af det
närvarande så mycket man förmår och för öfrigt
aldrig befatta sig med att tänka på hvad som skall eller

kan taga vid, när det tar slut med krafter,
njutningsförmåga och det närvarande lifvet. En annan, som på
fullt allvar sökt grunda sig ett varaktigt hem på
jorden och af det jordiska, kommer förr eller senare till
insikt om, att vi här äro såsom gäster och främlingar
och han böljar se sig om efter det hem, som har ett
varaktigt fäste, ana, hvar det är beläget, men måste
med Tomas spörja: »Huru kunna vi veta vägen?»

För dem, som så spörja efter den rätta leden till
fadershemmet, är det Herren Jesus upplyser: »Jag är
vägen; — ingen kommer till fadern utan genom mig.»
Vi iakttaga med hvilken bestämdhet och visshet
Herren uttalar sig. Hans upplysning lämnar intet rum åt
ovisshet eller tvekan. Vi känna, att hans besked om
vägen i fråga är så säkert angifvet, att vi, alldeles som
förhållandet var med Tomas, betagas lusten att
upprepa vår fråga. Långt innan Tomas frågade, var
Herren Jesus medveten om, att för hemlösa syndare, som
spöija efter vägen hem, finns ej någon annan väg än
Jesus själf. Han visste detta från evighet, »enär Gud
liar utvalt oss i Kristus före världens grundläggning».
Ack, att blott de hemlösa vore lika fullt vissa därom,
men det är ej tyvärr så väl; ty än mena de, att
Herren Jesus ej är ovillkorligt behöflig för den som vill
hem, än att alla vägar bära dit eller med andra ord:
att enhvar blir salig på sin tro. De förhålla sig som
om de aldrig hört: »Det är intet annat namn (näml.
än Jesu namn) under himmelen människorna gifvet,
i hvilket de skola varda frälste», eller »ingen kommer
till fadren utan genom mig», d. v. s. ingen kommer
till det åtrådda hemmet med dess ro, frid, salighet och
härlighet utan genom Herren Jesus. Den innevarande
tiden, hvari vi lefva, är tydligtvis en sådan farlig tid,
då de egna hugskotten och meningarna utanför
Herrens ord skola gälla mera än det ord, som förblifver,
när himmel och jord förgås. Hur farlig i nämnda
hänseende vår tid är, förstå vi bäst, när vi iakttaga,
huru personer, tidskrifter och tidningar, som för öfrigt
vilja bära prägel af kristlighet, kunna på allvar mana
arbetarne i vingården att förse sig med ett annat
evangelium än det gamla apostoliska, som var judarne en
förargelse och för grekerna en dårskap, för så vidt de
genom sin förkunnelse vilja vinna gehör bland folket
i denna tiden. Ja, det har under kortare tid än en
mansålder lyckats att få bort den lifskraftiga
förkunnelsen om »Kristus, utgifven för våra synders skull»;
nu i våra dagar arbetas det lika kraftigt på att få bort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1905/0004.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free