Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Israels sångare. Af Julius Chambers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULFRID
En Israels sångare,
Ira D. Sankey och hans sjukdom.
Ira D. Sankey.
Underrättelsen om att Ira D. Sankey har blifvit
fullständigt blind skall säkerligen väcka stor sorg hos
tusentals människor öfver hela den kristna världen. I likhet
med många andra amerikanare har Sankey vunnit sitt
rykte utomlands. Han föddes i Pensylvanien och var en
korsångare i Indianapolis, då han år 1870
sammanträffade med Dwight L. Moody. De begynte att hålla
väckelsemöten tillsamman, men väckte endast föga
uppmärksamhet, tills de fyra år senare reste öfver till England.
Där togo de now-conormisterna med storm. Aldrig skall
jag glömma när jag första gången hörde dem bägge i
Spurgeons tabernakel i London.
Moody var af de två den ledande, men det var den
sympatiska klangen i Sankeys röst, som kom hans enkla
melodier att ljuda som en serafs sånger. Minnet af detta
möte står ännu tydligt för mitt sinne.
Fem tusen människor voro packade i den stora
kyrkan. En fullkomlig stillhet rådde. Moody höjde sin röst
och bad; hvarje öra lyssnade och hvarje ansikte uttryckte
glädje och förväntan vid Moodys inspirerande ord. Han
försäkrade sina åhörare att hans metoder voro desamma
som mästarens, och den visshet, med hvilken han sade
det, stod såsom en borgen för att så var. Där funnos
inga som hånade; Moody hade alla åhörarne liksom i sin
hand, medan han talade. Han behärskade allt och alla;
han var både lagen och evangelium. Under hans eldiga
ledning blefvo mötena aldrig slappa. Intresset stegrades
och nådde alltid en dramatisk klimax. Han vann ett
förtroende, som aldrig någon människa före honom. Han
hade inga af de åtbörder som kännetecknade Spurgeon.
Till utseendet var han en kopia af lörd Salisbury, ehuru
en smula kortare till växten. Han hämtade sina bilder
från de människors lif, hvilka han hade framför sig. Han
tilltalade hvar och en personligen.
Under en half timmes tid kunde hans åhörareskaror
väga mellan tårar och jublande glädje. Icke ett ord gick
förloradt, emedan icke en enda innehållslös sats tilläts gå
öfver talarens läppar.
Ett stenografiskt referat af hans föredrag gaf vid
handen den fullständiga frånvaron af all beredelse. Det var
mannen bakom orden som utgjorde kraften.
Hvilken underbar rikedom af uttryck han ägde!
Aldrig kan jag glömma berättelsen om »änkans skärf»,
såsom han framställde den — målad i alla de färger Paul
Veronese eller Titan skulle hafva kunnat gifva åt
händelsen. De skriftlärde, fariseerna, växlarena och de
sysslolöse åskådarne framställdes på det mest åskådliga sätt.
Moody omtalade denna berättelse så väl, att han gjorde
den till en af de allra skönaste i den heliga boken.
När han hade nått höjdpunkten i sin berättelse,
brukade han plötsligt sluta och sätta sig ned, och
ögonblickligen hördes Sankeys klockrena stämma taga upp en sång
med sam nia ämne som det Moody nyss behandlat.
Sankeys sång var alltid en glad lofsång. Hur
hvardagliga och enkla orden än voro — och somliga af hans
sånger voro mycket tarfliga — så helgade hans röst dem.
’Hållen fästet tills jag kommer’ blef en gudomlig
befallning under inspirationen af hans melodi. Fem tusen
människor sjöngo med eller utan melodi, men öfver all
disharmoni höjde sig hög och klar rösten af Ira D.
Sankey, afrundande kantigheterna och oegentligheterna i
folkmassans sång. Han ensam förvandlade det vilda tumultet
af ljud till verklig harmonisk sång. Verkan häraf var
underbar. Moody hade den idén, att äfven han kunde
sjunga, men han hade ingen sångförmåga alls. Han hade
en röst lik en ångorgel, men närhelst han närmade sig
Sankey, bölande som en Basans-oxe, höjde sångaren sin
vackra baryton en oktav högre, och Moodys profundo
hördes inte längre.
I samma ögonblick Sankey slutade sjunga, trädde
Moody åter fram i talarestolen. Stundom höll han två
eller tre korta predikningar efter hvarandra. Han följde
aldrig någon förut fastställd plan. Hans ögon voro fästade
på hvarje ansikte framför honom och han ställde
stundom sitt tal till en enda individ bland åhörarne,
kommande denna person att känna, att han eller hon blef
personligen bearbetad. När Moody ville bedja, räckte han
blott upp sin hand, och en grafvens tystnad föll öfver den
väldiga åhörareskaran. Huru brinnande voro icke hans
böner! Han nalkades Gud med en vördnad och en
sublim ödmjukhet, som stod i fullkomlig motsats till det
familjära sätt, på hvilket många tilltala den allra högste.
Moody sade aldrig Gud, hvem han var eller hvad han
kunde göra.
Sankey ledde också stundom i bön; men hans ord
saknade den lefvande glöd som kännetecknade Moodys.
Efter bönerna kom alltid sång, och i denna del af den
evangeliska verksamheten har Sankey aldrig haft och
kommer måhända aldrig att få sin like. Jag nämnde om
Philip Phillips i denna tidning®) för någon tid sedan. Phillips
hade en röst som passade för en salong eller ett
lektionsrum, den var vacker och klangfull och påminde om Sankeys;
men han kunde aldrig leda sången i en församling på flere
tusen män och kvinnor. Detta kunde Sankey.
Och nu närmar sig Ira D. Sankey sitt slut.
Fullkomligt blind väntar han på sin förlossning. Han är endast
64 år gammal — en jämförelsevis ung man för att hafva
utfört så mycket godt bland sina medmänniskor. Aldrig
tillförne fanns i något land en förening af två sådana män
som Moody och Sankey. Deras inflytande var
öfverväldigande. Brooklyn-sångaren var inte den ledande mannen,
men han var väsentligen nödvändig för den triumf de båda
männen vunno tillsamman.
Farväl, Ira D. Sankey! Må du leda kören där
ofvan!» Julius Chambers.
*) »Brooklyn Daily News».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
