Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nödrop. Af Maria Friman - Ett femtioårsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JXJLFmi)
bibel, men då där förekom något om Guds kärlek, lade hon bort
boken och så trotsig ut.
Elof fann det tungt och enformigt i stugan hos mor, därför
bad han, då våren kom, att åter få begifva sig ut på skogsarbete
och modern nekade det inte, fast hon tyckte att ban kunde vara
hemma, helst som ban ännu var liten och klen till växten.
Margret fick således ensam sköta de små tegarna kring stugan och
samla vinterfoder i ladugården, men den korta sommaren tog snart
slut och jorden blef åter klädd i vinterskrud. Margrets sorg var
densamma, ty hon var stark och uthållig i allt, både glädje och
sorg, sträfvan och arbete, men det var ej blott sin make hon sörjde och
saknade, hon saknade ock sin Gud, som hon ställt sig oförsonlig emot
Till julen skulle Elof komma hem och det var ju en
ljuspunkt för henne, ty nu var gossen hennes enda kärleksföremål.
Han hade lofvat komma i god tid på julafton, ty ban hade fått
löfte att åka ända hem med en kamrat. Full af sorgsna minnen
ordnade Margret allt i hemmet såsom till den föregående julen,
men huru tungt det var i hjärtat, såg man dock inga tårar i
hennes ögon, de voro klara och kalla som is.
Dagarna och stunderna gingo och så kom aftonen före
julkvällen. Margret satte sig ned vid fönstret ett ögonblick för att
hvila, sedan skulle hon ut och skotta snö kring sin stuga. Vinden
drog susande fram genom den närliggande tallskogen och det ena
tunga molnet drog öfver det andra.
Det kom en lätt slummer öfver henne, hon lutade pannan
mot fönsterposten och glömde tid och stund.
Då tyckte hon någon lade sin hand på hennes hufvud och
tn förunderligt skön röst sade:
»Jag är kärleken, jag förbarmar mig öfver allt mitt verk, jag
fostrar dig här för hemmet i mitt rike. Gå och lyssna till
nödropet där ute.»
Margret vaknade och innan hon hunnit reda sina tankar
angående detta märkvärdiga, var hon utom stugans dörr.
Men allt var tyst därute, endast vindens sus i trädtopparna
förnams, den hade på några minuter tilltagit i styrka.
En man från grannstugorna kom gående och hälsade sitt
»godafton» samt tillade: »Vi få snöstorm nu i rappet.»
I samma ögonblick hördes ett långt utdraget rop från skogen
bortåt myren. Den starka Margret skalf till.
»Hör, det ropar, det är visst ett nödrop», sade hon.
De lyssnade — åter hördes ett rop.
»Åh, det är icke något nöd-rop», sade mannen. »Gossarne i
Högsfjäll drogo i afton hem från timmerhuggningen i Lillherrdal,
det är nog de som ropa och äro glada, ty då jag träffade dem på
morgonen voro de redan mindre klartänkta, förstås.»
»Men om någon är i nöd — om någon behöfver hjälp»,
invände Margret med osäker röst.
»Hå nej, tro du mig, det är inte nödrop, vi hört.»
Mannen nickade farväl och gick in till sitt, men Margret stod
kvar och tänkte: i Så där hade hon en gång sagt till sin man och
hindrat honom från att gå ut och rädda ett människolif, skulle
nu äfven hon låta hindra sig om ropet förnyades, helst som hon
i sömnen blifvit uppmanad att gå ut och lyssna till nödropet, som
det sades vara.»
Och hon behöfde icke vänta länge, ty knappt var denna tanke
tänkt förrän flera på hvarandra följande rop hördes.
Nu betänkte sig Margret icke längre, hon band skidorna
under sina fötter och begaf sig af bort mot myren, och kommen dit
ut uppgaf hon ett uppmuntringsrop om hjälp. Med raska,
kraftiga tag flög hon fram mellan låga, mossiga tallar och öfver buskar,
hvars toppar stucko fram öfver snön. Det dånade omkring henne,
stormen hade kommit och slet nu med fart ned de tjocka
snömolnen, och gjorde allt färglöst genom sin hvita massa. Margret
uppaf ett rop och fick ett annat till svar, men alltjämt flög hon
framåt icke aktande på snöstormen, som sökte invira henne i sin
kalla mantel. Men nu följde en ångestfull stund, hon ropade gång
på gång, men fick intet svar, och utan dessa genrop visste hon ju
icke hvart hon skulle styra kosan och snöstormen tycktes öka sig.
Var det då ingen människa, som ropade och var i nöd, utan
lät Gud detta rop ljuda för att nu erinra henne om en årsgammal
synd. Vid denna fråga blef hennes nyss af välvilja och
förbarmande varma hjärta kallt och Gud en mäktig hämnare, som icke
ville sig förbarma.
Hon vände sig om för att begifva sig hem igen. Då ljöd en
gråtande röst i hennes närhet: »Herre Jesus, hjälp mig!» Hon
tyckte sig se något röra sig, men i samma ögonblick sjönk det ned
i den lösa snön. Margret var i nästa minut där och såg att en
arm sträcktes upp mot henne, hon fattade ett raskt tag i densamma
och lyckades snart att uppresa en mänsklig varelse, öfverhöljd af
snö, och som det syntes halft medvetslös. Hon skakade denna
varelse ett duktigt tag för att få bort snön, sedan sade hon i
modig, uppmuntrande ton: »Se så, stå nu bra på dig och jag skall
hjälpa dig till rätta.»
Det kom ett ljud, en hviskande röst från den räddade och
den gick som en elektrisk ström genom Margrets hjärta, hon visste
ej hvarför.
Stormen upphörde för ett ögonblick och månen glänste fram
mellan molnen, den lyste på hennes gosses hvita ansikte.
Margret skrek ej till, vacklade ej heller, hon var ju en stark
kvinna, men en namnlös salighet fyllde hennes själ. Gud var kärleken.
»Mor du, mor du», hviskade den af köld och ansträngning
darrande gossen. Hon tryckte hans hufvud mot sitt bröst och
gned hans kalla händer mellan sina, sedan bad hon honom knäppa
dem samman om hennes hals, så skulle hon på sin rygg bära
honom öfver myren. Margret hade alltid varit stark, men dock
aldrig såsom nu. Innan hon började sin återfärd, såg hon upp mot
höjden, där, menade hon, bodde kärlekens Gud, men här hade han
utfört sitt kärleksverk med och för henne. Intet ord växlades
mellan mor och son på den rätt svåra återfärden, men inkommen i
den varma stugan, där stockelden alltjämt brann, berättade Elof
att ban en dag tidigare än han tänkt fått lämna arbetet och att
han, efter att åkt samman med en s. k. »forbonde» den längsta
delen af vägen, beslutat att på skidor taga en genväg, men hans
skida hade brustit mot ett af snön dolt stenblock och sedan hade
han till fots arbetat sig fram i snön, tills han icke förmådde det längre.
Det var ovanligt för Elof att se sin mor gråta, han hade
knappast sett det vid sin faders bår och han hade då lidit af att
se hennes tårlösa, brännande ögon, men nu sköljdes hennes kinder
af tårar. Så förunderligt!
»Mor, hvarför gråter du nu, gossen din är ju bärgad.»
»Ja, tack och lof, gossen min är bärgad och äfven nu min
egen själ, som höll på att frysa till död af tvifvel på Guds kärlek.
Det ljumma lif jag hittills vanligen fört som kristen är nu
förgånget. Jag behöfde den tuktan jag fått för att rätt känna då
Herren lät sin nåd och kärlek flöda öfver på mig, såsom han gjort
denna kväll. Hvad jag af själfviskhet förhindrade min man att
utföra för att rädda ett människolif, det lät Gud mig få göra gent
emot mitt eget barn. Ja, Gud är kärleken.» Maria Friman.
Ett femtioårsminne.
32 —
V
Den plats, dår det första spadtaget å Sveriges järnvågar togs för 50 år sedan.
Den 30 april hade 50 år förflutit sedan arbetet å statens järnvägar började. Vår
bild utvisar platsen där det första spadtaget togs vid Skofveryd strax söder om
Alingsås. Mannen vid stenen är nu 77-årige P. Skog i Alingsås, hvilken vid
ifrågavarande tillfälle för 50 år sedan var den som bortforslade den första skottkärran grus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
