Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hem vandrade en liten flicka vägen fram klockan
nio på aftonen. Hennes steg voro tunga. Lena, så
hette flickan, hade redan klockan 2 på dagen begivit
sig från staden för att fira jul hos en moster, som
bodde på två mils avstånd från staden. Lilla Lena
var fader- och moderlös och hade ända sedan hösten
tjänat som barnsköterska hos en familj i staden. Hon
hade kommit till ett vänligt herrskap, som vårdade sig
om henne. Man kunde icke häller tänka sig en liten
snällare barnpiga än Lena, ty fastän hon blott var 12
år, skötte hon sin tjänst utmärkt. Därtill var hon en
glad och hurtig flicka, som sjöng av hjärtans lust, då
hon blott kunde. Men mitt i julstöket märkte man
plötsligt, att lilla Lena helt och hållet förlorat sitt
glada lynne. Varför hängde hon nu sitt huvud som
en liten vingsskjuten fågel? «Är du sjuk», frågade
man. »Nej nej». »Hade
barnen varit obeskedliga?» »Nej
icke det minsta», försäkrade
Lena. En dag före julen hade
det äntligen kommit fram, att
hon längtade hem till julen.
Hon hade aldrig förr behövt
fira jul, skiljd från sina älskade
granar och tallar, som likt
mäktiga jättar hade omgivit fars
och mors stuga. Och nu ljöd
ständigt i hennes öra barrtra
dens susning där vid
hemstugan, och de tycktes mana henne:
»Kom hem till julen, kom hem
till julen».
 |
| (K. C.) På väg hem till julen. |
Hennes snälla herrskap
ställde då till, att hon med en
husbonde, som skulle fara åt
samma håll, skulle få åka till sin
moster, som efter föräldrarnas
död skänkt ett hem åt den
lilla flickan. Nu fröjdade sig
Lena. Hon ilade, hållande i
handen ett knyte fullt av god
julmat och julsnask, till den
gård, från vilken bonden skulle
avresa. Där väntade hon och
väntade, men ingen körare
kom. När nu Lena märkte,
att han hade glömt sitt löfte
och rest utan henne, kände
hon, huru hjärtat alldeles som
sammansnördes. Åter hörde
hon furorna viska: »Kom,
kom», och hon svarade: »Ja,
jag kommer», och så började
hon vandra den två mil långa vägen.
Då hon gått några timmar, beslöt hon gå in i en
stuga för att fråga, om hon var på rätt väg. Stugfolket
var vänligt, bjöd henne på julkaffe och sade, att det
ännu var en halv mil till hennes hem. »Men vågar
du vandra allena», frågade den vänliga värdinnan.
Lena tyckte, att hon ej var rädd. Dessutom måste
hon ju vandra framåt ty icke hade hon ju något
annat ställe än mosters hem, där hon kunde fira jul
och tillbaka till staden var vägen ännu mycket längre.
»Gud välsigne dig barn, gå nu bara icke orätt, då du
kommer till vägskillnaden», ljöd den vänliga
avskedshälsningen. Lena tackade och gick. Vad det var
styvt och tungt att gå! Där är ju vägskillnaden. Det
var visst till höger, hon skulle vända av. Och hon
gjorde så.
En stor trötthet överföll den lilla flickan. Förvånad
blickade hon omkring. Hon borde ju snart vara hemma,
men trakten föreföll henne så fremmande, Tänk, om
hon ändå gått på orätt väg! Hon strävade likväl framåt.
Fötterna började kännas så tunga som blyklumpar, det
dånade och susade i huvudet. Hon var nu så trött,
att hon måste sätta sig, men då hörde hon ett prassel
helt nära. Hon flög upp och började, så trött hon
var, att springa framåt. Efter en stund såg hon, huru
det lyste från en mängd gårdar. Denna syn upplivade
henne, och hon sprang på, ehuru hennes fötter sviktade.
Men innan hon hann fram till den närmaste gården,
vars ljus så vänligt vinkade henne till sig, sveko
krafterna henne, och hon sjönk ner i snön med sitt knyte
invid sig.
»Fader vår, som är i himmelen», bad hon, »hjälp
mig fram», men i detsamma tillslöto sig hennes ögon,
och hon föll i en djup sömn.
* *
*
»Mamma kom han till sist,
såg kom han», frågade
uppdykande från sina bäddar Elsa
och Marta, just då deras mor
kom för att se, om hennes
barn vaknat. »Vem, vad»,
frågade hon helt förundrad. Nu
berättade barnen om hela sin
längtan och förväntan längs
hela julkvällen. »Mina kära
små», sade modren, »säkert
hava änglar besökt oss denna
natt. Kom, så får ni se!»
I en fläng fingo barnen
kläderna på sig och stodo som
ett levande frågetecken, då mor
åter nalkades dem. »Kom nu
sakta med mig till köket», sade
hon. I köket fingo barnen till
sin förundran se en liten flicka,
som sov i Ingrids säng. »Är
det ängeln?» undrade barnen.
Då berättade mor, att den
gamla soldat Flink hade
funnit flickan sovande i en
snödriva på landsvägen, då han
vandrade hem till sin stuga
från prästgården, dit han
blivit bjuden att äta julgröt. Han
hade sedan burit flickan till
Martas och Elsas hem.
»Är flickan en ängel?»
frågade Marta. »Nej, mitt barn,
»hon är en människa som du,
men jag är säker på, att Gud
sänt sina änglar att leda den gamla Flinks steg så, att
han gick hem längs landsvägen och icke den vanliga
genvägen genom skogen, samt att änglarna hjälpte
honom att bära barnet hit, ty annars hade han icke orkat
göra det, så gammal och svag, som han är».
Senare på dagen följde Marta och Elsa med häst
och släda Lena till hennes hem. Flickorna voro så
förtjusta över, att Gud sänt dem den lilla flickan i
stället för ängeln. Lena berättade dem, huru hon hört
hemfurorna viska i hennes öra så tydligt, att det hördes
ända in i staden: »kom hem, kom hem». Sedan bes
rättade hon ännu om gårdagens märkvärdiga händelser,
och huru det förefallit alldeles, som om änglar hade
svävat i luften och sänkt sig ned till henne, just då
hon överväldigad av sin trötthet, fallit i sömn.
På hemvägen beslöto Elsa och Marta att varje jul
bedja Gud om, att han måtte sända sina änglar att
uppsöka alla små vilsegångna barn och följa dem hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/julhelgska/1916/0008.html
