Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfolket i skogsbacken, saga av Anna Wahlenberg, teckningar av Aina Masolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och nu trodde han, att han kallade sina sällskapare vid rätt
namn, och att de voro tomtar och inga troll. Fastän alldeles säker kunde han ju inte vara, eftersom han inte sett dem.
I en blink kastade han på sig kappa och mössa och begav sig
till staden med de lagade skodonen, lämnade av dem till ägarna och hämtade på andra ställen trasiga till lagning. Hemkommen satte han sig genast att arbeta, och flink och flitig, som han var, fick han rätt mycket gjort före kvällen. Mer än fjärdedelen av lagningen hade han dock inte hunnit med, och han undrade storligen, om han även denna natt skulle få hjälp.
Då han på morgonen slog upp ögonen, varseblev han också till sin förtjusning, att han fått det. Där stodo alla skodonen par om par i en prydlig rad framför honom.
Nu var hans lycka som skomakare gjord. Hur många skodon han än tog hem till lagning, stodo de han inte kunnat laga vaije morgon hela och snygga bredvid dem, som han själv lagat. Och det allra märkligaste var, att de sulor, som påsatts dem, tycktes ha förmåga att draga sina ägare till
skogsbacksgården för att beställa nya skodon. Från att bara vara lappskomakare blev Holger en berömd finskomakare, som gjorde de allra utsöktaste skor och stövlar åt de allra förnämsta herrskapen i staden.
Folk kom till honom i strömmar, och snart blev han så förmögen, att han kunde köpa de präktigaste möbler till hela sitt vackra hus.
Nu hade han bara ett bekymmer, nämligen det, att han aldrig
fick se sina hjälpare, så att han riktigt säkert kunde veta, om de voro tomtar eller troll. Voro de tomtar var ju allt gott och väl, ty att umgås med sådana kunde man inte ta skada av. Men en annan sak var det, om de voro troll. En daglig samvaro med varelser av det slaget skulle kanske inte vara så nyttigt i längden, hur vänskapliga de än ställde sig.
Under tiden hade emellertid Babina fått det litet tråkigt.
Hennes nya fästman satt varje kväll på värdshuset och spelade bort sina pengar, så att det nu inte fanns mycket kvar av dem. Och när hon fick höra, att Holger blivit en välbärgad man, ångrade hon så bittert att hon övergivit honom, att hennes syster Regina, som hade ett gott och varmt hjärta, beslöt att försöka styra allting till rätta för henne.
En dag letade denna reda på ett par trasiga skor, gick till
mäster Holger och bad honom laga dem,
Han lovade också att göra det, men när han tagit emot skorna
stod hon alltjämt kvar vid dörren och tycktes ha så svårt att gå, att han måste fråga, om det var något mer hon ville. Och så fick han veta hennes rätta ärende.
— Ack, mäster Holger, sade hon, Babina ligger och gråter
varendaste natt, för nu vet hon, att det är er och ingen annan, som hon tycker om, och nu vill hon så gärna träffa er igen.
Skomakaren plirade med ögonen.
— Nej, tänk då! Och jag som trodde att hon låg och grät för
att hennes nva fästman blivit fattigare än jag, genmälde han.
På det visste Regina inte vad hon skulle svara, så hon vände
sig bara sorgsen om för att gå. Men i detsamma hörde Holger en röst viska i sitt öra:
— Bjud hit skön jungfrun och systern med! Bjud hit skön
jungfrun och systern med!
Han visste nog, att det var en av de osynliga, som viskade
och bestämde sig strax för att göra honom till viljes.
— Nå, eftersom Babina så gärna vill träffa mig, ropade han
efter Regina, som redan var utom dörren, så kan ni ju komma
hit bägge två och se hur jag har det.
Flickan lyste strax upp igen, och så blev det avgjort, att
besöket skulle äga rum följande dag.
Redan tidigt morgonen därpå visade sig också de båda systrarna på skogsbacksgården, och Babina hade gjort sig så fin hon kunde bli för att behaga mäster Holger. Hon bar en röd klänning med spetskrås om hals och ärmar och bandrosetter både fram och bak, under det att Regina blott tagit på sig en grårandig bomullsklänning för att synas så litet som möjligt bredvid systern.
Mäster Holger kom ut på trappan och välkomnade dem, förde dem omkring i de vackra rummen och till sist in i matsalen, där de satte sig ned vid en uppdukad läcker måltid. De pratade och skämtade, och Babina beskådade med förtjusning både möblemang och husgeråd, ty hon kände sig nu så gott som säker på, att hon skulle bli ägarinna till alla de vackra sakerna såväl som till hela den präktiga gården.
Bäst det var hoppade hon emellertid till på stolen, tog sig
häftigt om huvudet och tittade bakom sig.
— Det var någon, som drog mig i håret, skrek hon. Holger,
du har väl aldrig troll hos dig, som folk påstå?
— Troll eller tomtar. Endera är det väl, svarade han.
Hon spärrade förskräckt upp ögonen och skulle just säga något, då Regina spratt till, i det hon liksom systern tog sig om huvudet. Hon hade ävenledes blivit dragen i håret, men hon skrek inte utan bara skrattade.
— Jag tror det är tomtar, jag, sade hon. Det var bestämt en
liten skämtsam tomtenisse, som ville gyckla en smula med mig.
Så fortsatte de sin måltid, och Holger och Regina pratade
muntert, men Babina satt tyst. Hon hade svårt att hämta sig från sin förskräckelse, och plötsligt hoppade hon i luften igen och betraktade likblek sin gaffel, från vilken köttbiten försvunnit utan att hon såg vart den tog vägen.
I nästa ögonblick ljöd ett skratt från Regina. Hennes gaffel hade blivit tom lika oväntat som systerns, men hon
tyckte blott det var lustigt.
— Seså, Babina, inte ska du vara rädd, sade hon. Det är ju bara små snälla tomtar, som leker med oss.
Babina svarade inte. Hon kunde varken tala eller äta längre, och då hennes stol strax därpå började röra
sig, så att hon vaggades fram och åter, störtade hon upp och sprang baklänges långt ut på golvet, allt under det hon
stirrade på stolen, där hon suttit. Och häpen stirrade nu också Holger och Regina på denna stol, ty på dess ryggstöd satt en liten figur i brun kolt och röd toppmössa och bligade vänligt på dem.
— En tomte, viskade Regina.
— Ja, en tomte, sade Holger, lätt och varm om hjärtat, ty nu
hade han ju riktigt säkert fått veta, att det inte var troll utan tomtar han bodde tillsamman med.
Men Babina stod utom sig av förskräckelse och höll händerna
framför sig liksom till skydd för figuren på stolsryggen.
— Ett troll! Ett troll! ropade hon.
Holger och Regina tittade från Babina till den lilla figuren på stolen. Och nu upptäckte de, att han fått svans och hårtofsar på öronen och grinade mot Babina med en mun, som gick upp till öronen. Det var verkligen inte underligt, att hon trodde honom vara ett troll. Men det märkvärdigaste av allt var, att när han åter vände sig mot Holger och Regina, var han på nytt en liten vänlig och nätt tomte, och det blev dem med ens klart, att han var tomte för dem han tyckte om men troil för dem han inte tyckte om.
Babina hade emellertid återfått sin talförmåga.
— Kom, Regina, skrek hon och nappade tag i systerns klänning. Jag vill ut på minuten, och aldrig mer sätter jag min fot i detta hus.
I flygande hast drog hon systern med sig ut genom dörren.
Men när de sprungo över gården, kom Holger springande efter
med ett paket i handen.
— Du ska väl ha dina lagade skor, ropade han till Regina,
sprang i kapp henne och gav henne paketet.
Så vände han om och gick in i sitt hus. Och systrarna gingo
hem till sig.
Morgonen därpå, då Regina satte på sig sina lagade skor, kände hon emellertid, hur de ville draga henne bort nånstans, hon visste inte vart. Och när hon lät dem föra sig ditåt de ville, märkte hon snart, att hon var inne på vägen till Holgers skogsbacke. Och när hon stod vid dess grind och tittade in över gårdsplanen, såg hon att dörren till boningshuset öppnades och att Holger kom emot henne precis som om han väntat att hon skulle stå där.
De hälsade och togo i hand men kunde inte sedan släppa
varandras händer utan gingo hand i hand kring backarna och
pratade och skämtade, tills Regina var tvungen att gå hem. Nästa dag drogo dock skorna henne åter till gården i
skogsbacken, och den dagen och många därtill vandrade hon och Holger likaledes omkring hand i hand och pratade
och skämtade.
Men så en dag släppte han alls inte hennes hand utan drog henne med sig till prästgården, i vilken de gingo in och blevo vigda till man och hustru, varefter de följdes åt till Holgers hus. Och fastän Regina stannade kvar där i hela sitt liv, såg hon aldrig mera till någon figur, som liknade ett troll.
Men väl kunde både hon och Holger då och då skymta en liten leende och nickande tomte bakom sänggardinerna eller bakom kistor och skåp.
 |
| Teckningar av AINA MASOLLE. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
