Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kungens trädgårdar, av Ella Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kungens trädgårdar.
DET VAR EN GÅNG en kung, som var rik och sträng. Han hade ett stort slott med två trädgårdar, en som låg omkring slottet och en som låg ett stycke därifrån. I den trädgården, som låg längre bort, fanns det många vackra och
underliga träd. Bland träden var det ett, som var vackrare och underligare än alla de andra. Det hade inte bara en sorts frukt utan många olika. Där fanns t. ex. en frukt, som var röd med gula prickar, en blå med vita ringar, och den allra underligaste frukten var till formen som ett hjärta, grönt med prickar, som sågo ut som stjärnor. Vem som helst i kungens hela land fick gå till trädgården och köpa frukt. Men de fingo ej betala med pengar utan de måste utföra något svårt, som kungen befallde. Men det var nästan aldrig någon, som kunde göra allt det svåra kungen bestämde.
Men en dag kom där linkande och pustande en gumma till
kungens trädgårdsmästare, där han gick och skötte om den
fina trädgården.
— Oj, oj, oj, vad det gör ont i mina gamla ben! Och vad
det var långt till kungens trädgård! sade gumman.
— Vad vill Ni då, min gumma lilla? sporde trädgårdsmästaren.
— Jo, jag vill köpa en frukt, som kan göra min sjuke gubbe frisk! svarade den gamla.
— Ja, då får Ni själv välja ut frukten, menade trädgårdsmästaren.
Och så linkade gumman iväg från träd till träd och tittade
och tittade. Till sist kom hon till det vackraste och
underligaste av alla träden, det med de många olika frukterna. Där stannade hon och såg tveksam ut, men när hon
fick se det gröna hjärtat med stjärnorna, blev hon så glad, så hon slog ihop händerna.
— Det ska göra min gubbe frisk; det vill jag köpa! utbrast hon.
— Ja, gå då till kungens slott och gör allt vad kungen befaller Er, så får Ni hjärtat sen, sade trädgårdsmästaren.
Gumman satte sig på en sten, vaggade fram och tillbaka och var mycket orolig.
— Hur ska jag, gamla stackare, kunna det? suckade hon.
Men så tänkte hon på sin gubbe, som låg sjuk och väntade och längtade. Hon steg upp och gick och gick, tills hon kom till kungens slott. Nog var hon rädd för den stränge kungen,
hjärtat bultade allt hårdare, ju närmare slottet hon kom, men hon blev modig igen, när hon tänkte på sin gubbe. I slottet blev hon förd till kungens stora fina guldsal, där han satt på sin guldtron med guldkrona på huvudet. Hon neg
ända till marmorgolvet och bad med darrande röst att få köpa frukthjärtat i kungens trädgård.
— Ja visst, nickade kungen, men då ska du först göra tre ting, som jag befaller. Gå med min kammartjänare, så ska han visa dig, vad du ska göra. När du utfört allt, kan du komma hit igen.
Gumman gick med kammartjänaren genom många, många rum, utför många, många trappor, och hon var så trött, så trött. Slutligen kommo de till ett litet mörkt rum, kammartjänaren öppnade dörren och sade till gumman:
— Gå in här!
Gumman gick in. Hon såg, att rummet var fullt av skräp.
— Det här ska du göra i ordning, sade kammartjänaren och stängde dörren om henne.
Där satt nu gumman och visste inte, var hon skulle börja.
Bäst det var, hörde hon det prassla vid dörren. Hon vände på
huvudet och fick se en liten rödklädd gubbe, som frågade:
— Varför är du så ledsen?
— Oj, oj,oj, hur ska jag kunna göra i ordning här? pustade
gumman. Och kan jag inte det, så blir min gubbe inte frisk.
Den rödklädde gubben tog fram ett litet spö och rörde vid
gumman. Då kände hon, hur stark hon blev, alldeles som
när hon var ung. Hon började genast ordna skräpet, lade allt
papper i en hög, alla tyglappar i en annan, glasbitar i en
tredje, järnbitar i en fjärde. Efter en kort stund var alltihop färdigt. Då öppnade gumman dörren. Kammartjänaren, som väntat utanför, kom fram och frågade:
— Inte är det väl färdigt redan?
— Kom och se! sade gumman.
Och kammartjänaren blev mycket förvånad.
— Så fort och bra har aldrig någon gjort det förut! menade han.
Sedan förde han henne till ett annat litet rum, och när han
släppt in henne där, stängde han dörren mycket fort, ty det rummet var alldeles fullt av små vita råttor. Men först ropade han till henne:
— Dessa ska du tämja!
De kilade omkring på golvet, på väggarna, på stolen, på bordet, upp på gumman, kilade omkring på henne, på huvudet, halsen och armarna. Hon kunde inte få bort dem. Då hörde hon
något prassla vid dörren, vände huvudet ditåt och fick se en liten blåklädd gosse.
— Varför är du så orolig? sporde denne.
— Hu, hu, hu, jag är så rädd för alla de små råttorna, snyftade gumman, jag kan aldrig tämja dem. Men kan jag inte det, så blir min gubbe inte frisk!
Gossen tog fram en vippa av långa mjuka fjädrar och viftade i luften över alla råttorna. Då satte de sig runt omkring honom alldeles stilla.
— Nu ska ni lyda snällt, befallde gossen, och gör ni inte det, kommer jag med en annan vippa, som inte är så mjuk!
Och så sade han gumman, att nu kunde hon befalla råttorna, vad hon ville. Hon satte sig på en stol mitt ibland råttorna och sade:
— Sitt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:10:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/jultomte/1924/0010.html
