Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
FÖRSTA KON.
i timmerkojan. Han ville ej ha något
dagsvärks-torip där hemma och aldrig få passa på sitt i
rätta tiden — få så och skörda för tidigt eller
för sent och både tigga och betala, om han
skulle låna ett par oxar en half dag. Han
kände den historien. Nej, han ville bli sin egen
herre på egen grund.
Och så gifte de sig och drogo dit upp.
På vintern vardt det värkligen ensligt för
Lovisa. Nils låg i skogen och körde hela
veckorna. Inte hade hon lust att laga sig någon
mat, och inte var det någon, som smutsade ner
eller stälde något i oordning, så att städning
behöfdes. Hon satt i väfstolen hela dagen, tils
armarna föllo trötta ner, och då kommo alla
gamla dumma spökhistorier för henne, och hon
darrade för hvarje knäpp och hvarje vinddrag.
Så en lördags afton trefvade det plötsligt
på förstugudörren. Hon vardt så förskräckt, att
hon knapt vågade lyssna.
Då ljöd en röst:
»Det är jag, Lovisa!»
Som en pil var hon vid dörren och öppnade.
»Har du tappat pinglan?»
»Nej, men jag tog af den, för jag ville
öf-verraska dig. Jag är inte ensam.»
Hon såg ingenting ute i mörkret, så direkt
som hon kom inifrån ljuset, men sprang ändå
till åkdonet, ty hon hörde rassel af seldon, när
hästen skakade på sig.
»A, kära du!» utbrast hon. Hon hade fått tag
i en fuktig mule.
Nils hade varit inne efter lyktan.
»Är hon icke vacker, fast hon är mager? Du
får sätta kött på henne, du.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
