Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
FÖRSTA KON.
klok som en människa. Hon var både en tröst
och ett sällskap.
Men i dag satt ej Lovisa där med lugnt hjärta.
»Gulleka» var sjuk. Hon hängde hufvudet och
hade ej ätit något att tala om på flera dagar.
Lovisa hade gått en hel mil för att få tag i den
kloke, som också läst öfver »Gulleka», men utan
värkan. Och Nils, som inte var hemma. Han
skulle ej komma förr än i morgon afton. Innan
dess kunde hvad som hälst hända! Ty Lovisa
hade inte hjärta att sätta knifven i »Gulleka»,
ehuru hon till fullo förstod att uppskatta
förlusten af att låta henne själfdö.
Hela natten satt hon där. Och nu glömde
hon grisen och hönsen och »Lillgulleka» — som
»Gullekas» dotter fick heta, fastän hon var lika
stor som modern. Ty »Gulleka» var ändå
kärast — hon var den första af Lovisas drömmar,
som gått i uppfyllelse. Hon hade liksom dragit
de öfriga med sig. Och hon hade varit sin
matmors trofasta sällskap i många ensliga timmar.
Ändtligen kom Nils, som blifvit underrättad
om ställningen.
»Ja, det är bara dö’n», sade han genast. »Hvar
har du knifven?»
Lovisa gick och kom snart åter med den och
kitteln med rågmjölet, att ta blodet i.
Nils drog med tummen öfver knifvens ägg.
»Du har brynt den?»
Lovisa nickade. Hon var alldeles likblek.
Snart var en slaktbänk tillredd ute på
gården, och så löste Nils »Gulleka» ur klofven och
ledde ut henne.
»Tror du, att det är omöjligt att hon kan ta
sig?» frågade Lovisa, när hon kom efter med
lyktan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
