Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vildrenen längtar till fjället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILDRENEN.
89
små skämt tager sig fru Sol ofta före här uppe i
fjällen, skall jag säga.
Då vi sutit där inne en stund, veks den
renhud, som tjänstgjorde som dörr, undan och ett
ansikte visade sig i dörren.
»Det är herr Saxon, hör jag», sade ansiktets
ägare. Rösten föreföll mig bekant, men jag
kunde icke minnas hvem han var.
»A, det är ju Tomas Andersson», utbrast jag,
egentligen icke öfverraskad af mötet. Jag hade
under vägen gått och tänkt på hans besök hos
mig under Gregoriimarknaden — icke als för hans
utan för hans dotters skull. För mitt minne
flöto de olika lappgubbarne ihop till konturlösa
representanter för sin ras. Men Ragni, som jag
sysselsatt mig minst med, stod däremot alldeles
personligt lefvande för mitt minne — jag gick
där, medan rägnet öste ned, och filosoferade
öfver kärleken till hem och hembygd. Och
förgäfves sökte jag sätta mig in i, huru man kunde
längta till dessa ödsliga fjäll.
»Jag hörde af vägvisaren, att det var herr
Saxon», fortfor Tomas Andersson, »och jag ville
nu fråga, om jag fick bjuda herrarna på en kopp
kaffe.»
»Men vi äro ju klädlösa», klagade jag, som
dock gärna ville mottaga inbjudningen. Jag
ville se Ragni, hvilkens bild så plötsligt dykt upp
för mig i dag och blifvit både en person och ett
spörsmål.
»Jag kände på underplaggen, att de äro torra,
och mer än dessa och filtarne behöfva herrarna
inte», sade Tomas Andersson. »Däremot är det
nödvändigt, att herrarna få något varmt i sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
