Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vildrenen längtar till fjället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILDRENEN.
101
Jag tvekade ett ögonblick att taga emot den
emedan den var så konstrikt arbetad, att (len hade
ett för hennes förhållanden ej så ringa
pänning-värde. Men det skulle ha gjort henne ledsen,
om jag försmått den, och jag tänkte, att jag
alltid kunde finna någon gengåfva, som ej såge
ut som och icke vore betalning.
Hon fick icke fram ett enda ord mer än ett
innehållsrikt »farväl!» till afsked. Jag fann
häller icke något mer ord. Så såg hon på mig
med en blick, som jag aldrig skall glömma. Och
så gick hon att dö nomadens död uppe i fjällets
enslighet.
Vid Gregoriimarknaden kom hennes far in till
staden. Ragni hade dött strax före jul, så lugn
och så nöjd. Hon hade bedt att få min bok under
hufvudgärden och min nål fäst i svepningen.
»Och det fick hon också», tillade han.
Nu sjunga sommarlärkor öfver Vällista fjäll.
Jag står å den lilla kyrkogården vid Valbo
lappkapell framför ett träkors, hvars enkla inskrift
lyder:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
