Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Konunga-ämnena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
biträde. De blifva aldrig annat, än armén och foten,
men vi blifva hufvudet, och bufvudet är dock alltid
det, som styrer. Förstår du mig, broder Finvedus?»
»Jag börjar,» svarade denne; »men sannerligen är
icke min vördige broders tanke för mig en gigas,
värre än Goliath, så stor och obäklig, att jag ännu
icke kan mer än förundra mig öfver honom, och jag
behöfver tid, innan jag förmår riktigt se honom i
synen.»
»Det gifver sig nog,» ålertog biskopen med ett för-
nöjdt småleende; »men blifver byggnaden färdig, så
tänker jag, att man väl icke skall förgäta den konstrike
byggmästaren.»
: »Erit immortalis!» sade kaniken, »och jag bugar
mig redan inför den både verldslige och andlige pri-
mas regni!»
«På en långslutlande höjd, framom en gles skogsdun-
ge, var jarlens lilla läger uppslaget, försvaradt af en i
hast uppkastad förskansning, från hvilken man kunde
öfverse Folkungarnes läger, som i en ofantlig hvit rad
sträckte sig på andra sidan bäcken öfver hela fältet.
Jarlen stod på förskansningens bröstvärn och betrak-
tade det fiendtliga lägret. Jemte honom stod en man,
liksom han, väpnad från bufvud till fot, med kors-
lagda armar, men lugn uppsyn. Det var Ivar Jons-
son Blå.
»Och alla dessa menniskor,» sade Birger, »som hafva
ingenting obytt med hvarandra, som kunde lefva i fred
och samdrägt, till glädje för sig sjelfva och de sina,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
