Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Vedergällningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
VII
Vedergällningen.
Samma natt, då Knut Björnsson genom : sin berät-
telse och sin visa ännu mer uppretat Guttorms vilda
sinne och derigenom förmått honom till ogerningen,
kämpade ett fartyg ute på Ålands Haf mot storm och
vågor. Fåfängt försökte det att -uppnå inloppet till
Stockholmen, dit skepparen ernade sig; vädret var alltför
hårdt, och då det uppklarnade om morgonen och de
täta regnbyarna minskats, så att man kunde se sig
något omkring, befans det, att fartyget blifvit fördt ur
sin kosa och drifvet ut i Östersjön. Blåsten fortfor
ännu med samma häftighet och gjorde det omöjligt att
åter vinna skärgården.
»Du fruktar dig väl icke, min älskade?» sade en ung
man till en qvinna, efter utseendet bans-hustru, som
stod vid relingen, lutad mot hans arm, och såg utåt
de upprörda vågorna. Det var Illina.
»För hvad skulle jag frukta,» frågade hon, »när du
är hos mig? Väl inser jag, att, om en af dessa svaga
plankor skulle brista, hela snäckan. blefve förstörelsens
rof, och alt på detta stora vatten ingen förmår simma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
