- Project Runeberg -  Junker Carl. Historisk roman från Birger Jarls tidehvarf / Tredje delen /
212

(1847) Author: Anders Lindeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Vedergällningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

212

»Jo, juo men, hafva vi ett godt stycke dit,» blef
svaret.

Men,» fortfor Herbert, »om stormen lägger sig,
skulle du icke, käre mästare, vilja göra en liten krok-
väg dit?» ;

»Hvad tänker den stränge herrn på?» frågade skeppa-
ren. »Hur skulle jag kunna stå till svars inför herr Stig
Gudmarsson, som befallde mig styra till Stockholmen och
lemna hans bref på Åhrstad, att affärdas till herr jarlen ?»

»Var icke rädd för det, ärlige Holger,» sade Her-
bert; »ansvaret tager jag på mig, och du vet ju, att
hans nåde, herr Birger, icke är mig onådig? Brefvet
skall komma honom tillhanda lika fort, det lofvar jag.
och din möda skall jag ersätta. Men, ser du, det
skulle vara mig en stor fägnad, att få sätta foten i
land just på det ställe af den gamla svenska jorden,
der jag sist skildes vid henne, och att få föra min lilla
hustru hem till mina föräldrar, innan jag förer henne
till jarlens gård. Hon längtar så mycket derefter, och
du vet väl, att man ibland måste göra qvinnorna till
viljes, om man vill få fred i huset.»

»Hm, så rolig och munter den stränge herren alltid
är,» sade Holger, i det han strök sig om skägget. »Men
stillnar icke det här vädret af och vinden kastar sig
litet mer på östan, så vete Sankt Bothvid hvar vi kom-
ma i hamn.»

Mot middagen upphörde ändtligen stormen, men följ-
des af en fullkomlig stiltje, liksom om de tröttnade
vindarna bvilade ut efter arbetet. Snäckan, som förut
med pilens snabbbet jagats utföre böljornas ryggar,
framskred nu icke alls, emedan de slappa seglen hängde
sysslolösa ned ifrån stängerna. Vid solens nedgång
började dock. en lätt östanvind blåsa, men så knapp,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 14 23:04:52 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/junkercarl/3/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free