Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Vedergällningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
»Ack, kära herre, det är en sällsam och, som jag
fruktar, en bedröflig saga. Den gudsföraktaren , den
der herrn på Mem, hade anklagat en jungfru för att
hafva mördat sin moder, och vår ene borgmästare, den
lumpne Holmstein, dömde henne till döden. Allt gick
så hastigt, som om det varit frågan att rycka äpplet ur
elden, så att det icke skulle brännas. Hon bad till
Gud om ett under, till bevis på sin oskuld, och ett
under blef det också, ty när drängarne skulle hacka
upp jorden, för att taga bort hennes menlösa blod, och
en af dem stötte sitt jernspett något djupt ned i mar-
ken, så — hvad tycks! Vid det han drog det upp,
sprang der fram en klar vattenstråle, tjock som min
arm. Man försökte väl att hämma den, kastade jord
öfver öppningen, lade tjocka bolstrar öfver ådern, men
det var icke värdt! Vattnet flödade immerfort, och vi
fruktade att det skulle öfversvämma hela staden. Då
måste man ändtligen låta det hållas, och det tog sitt
utlopp nedåt stranden och blef en stark källa. De, som
drucko deraf, funno sig så förunderligt stärkta och lif-
vade, som om vattnet varit det ädlaste vin, och några,
som försökte dermed två sina sjuka ögon eller borttagna ’
lemmar, blefvo genast helbregda.»
»Nå, det var en stor lycka för staden,» anmärkte Her-
bert, vehuru det var skada på den oskyldiga jungfrun.»
»Ja,» återtog den gamle, »så kan det väl tyckas; men
se, vår Herre hade i drömmen uppenbarat henne, huru
han ernade tukta oss för det vi gjutit hennes blod,
fastän vi stackare icke hafva någon del deruti, utan
de kräk, som man gifvit oss till styresmän, och fram-
för allt den fulingen borta på Möhem. Nå nå, jag
tänker, att hans stund slår väl också; han har icke
summit så långt ännu. Men nu måste jag hafva mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
