Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huru noshörningen fick sin veckiga hud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huru noshörningen fick sin veckiga hud.
5 Ket var en gång en parser, som bodde på en obe-
bodd ö i närheten af Röda hafvets strand, och
SE från hans hatt återstrålade solen med mer än
österländsk glans. Och parsern bodde på den där ön i
Röda hafvet, och det enda han hade var en hatt och en
knif och ett fotogenkök af den där sorten, som man
aldrig får röra vid. Och en dag tog han mjöl och vatten
och korinter och katrinplommon och socker och allt
möjligt godt och gjorde sig en kaka, som var två fot
i genomskärning och tre fot hög. Det var verkligen
en utsökt delikatess (det ordet är det något hokuspokus
med), och han ställde kakan på fotogenköket, ty han
fick röra vid det, och så gräddade han kakan, tills
den blef riktigt god och brun och luktade, så att det vatt-
nades i munnen på parsen. Men just som han skulle äta
den, kom en nosghörning ned till stranden. Han kom
från det inre af ön, som var alldeles obebodt, och han
hade ett horn på nosen och två pliriga ögon och
ganska litet lefnadsvett. På den tiden satt noshör-
ningeng hud tätt efter kroppen. Några rynkor eller
veck kunde icke alls förmärkas. Han såg alldeles ut
som noshörningen i en Noaks ark, men det är klart,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
