Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katten, som gick för sig själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
själf: »För mig äro alla ställen lika kära. Hvarför
skulle inte jag också gå dit och se och beskåda och
komma tillbaka igen efter mitt eget behag?» Och
så smög han sig så sakta, sakta efter den vilda
hunden och gömde sig på en plats, där han kunde
höra allt, som sades.
När den vilda hunden kom fram till grottans
ingång, lyfte han med nosen upp den torkade häst-
huden och fick känna den sköna fårstekslukten. Då
kvinnan, som satt och beskådade bogbladet, hörde
honom, log hon och sade: »Här kommer den förste.
Vilda djur från den vilda skogen, hvad är det du
vill?»
Och den vilda hunden sade: »O min fiende och
hustru till min fiende, hvad är det väl, som luktar så
godt i den vilda skogen?»
Då böjde sig kvinnan ned och tog upp ett stekt
fårben, kastade det till den vilda hunden och sade:
» Vilda djur från den vilda skogen, smaka själf, så
får du se.> Och den vilda hunden gnagde på benet.
Aldrig förr hade han känt något ditåt så godt, och
han sade: »O min fiende och hustru till min fiende,
gif mig ett till.»
Kvinnan svarade: »Vilda djur från den vilda
skogen, hjälp min man att jaga om dagen och vakta
denna grotta om natten, så skall jag gifva dig så
många stekben du behöfver.»
»Jaml» sade katten, som satt och lyssnade.
»Det där är en mycket klok kvinna, men inte är
hon så klok som jag.»
Den vilda hunden kröp in i grottan, lade sitt
hufvudet i kvinnans knä och gade: »O min vän och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
