Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katten, som gick för sig själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
»Han tycker om det som är lent och kittlande»,
sade läderlappen. »Han tycker om att hålla någon-
ting varmt i sina armar, när han somnar. Han tyc-
ker om, att man leker med honom. Han tycker om
allt möjligt.»
»Jaså», sade katten. »Då är tiden inne för mig.»
Natten därpå vandrade katten genom den våta
vilda skogen och gömde sig i närheten af grottan,
tills det blef morgon och mannen och hunden och
hästen begifvit sig ut på jakt. Kvinnan hade brådt
med matlagning den morgonen, och den lille grät och
störde henne mycket. Hon bar därför ut honom och
satte honom utanför grottan samt gaf honom några
små kiselstenar att leka med. Men den lille fortfor
att gråta.
Då stack katten fram sin lena tass och klappade
honom på kinden, och då lugnade han sig; och katten
strök sig emot hans feta knän och kittlade honom
under hakan med svansen. Och den lille skrattade;
och det hörde kvinnan, och då log hon.
Men läderlappen, det där lilla upp och nedvända
djuret, som hängde i ingången till grottan, sade då:
»O min värdinna och hustru till min värd och moder
till min värds son, ett vildt djur från den vilda
skogen leker så vackert med ditt lilla barn.»
» Välsignadt vare det vilda djuret, hvad det än
må heta», sade kvinnan och rätade upp sin rygg.
»ty jag har brådtom i dag, och det har gjort mig
en tjänst.»
Och i samma minut och sekund, min vän,
föll förhänget, som ju var en torkad hästhud med
svansen nedåt, spänd för ingången till grottan, ner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
