Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katten, som gick för sig själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
den, tills den lille skrattade lika högt som han förut
gråtit, kröp efter katten och tumlade omkring öfver
hela grottan, tills han blef så trött, att han somnade
med katten i sina armar.
»Nu», sade katten, »skall jag sjunga för den
lille, så att han får sofva en timme.» Och katten
började spinna på sill sätt, än högt, än lågt, tills den
lille: gossen sof riktigt djupt. Kvinnan log, då hon
blickade ned på de två, och sade: »Det var verkligen
skickligt gjordt. Det är inte tu tal om att du är
påhittig, katt.»
Och i samma minut och sekund, min vän, slog
röken ned öfver elden längst inne i grottan, och den
kom i böljande moln — poff! — ty elden kom ihåg
den öfverenskommelse kvinnan träffat med katten.
Och när röken skingrat sig och allt var klart igen —
hvad händer? Jo, katten sitter helt belåten alldeles
invid elden.
»O min fiende, hustru till min fiende och moder
till min fiende», sade katten, »det är jag: ty du har
sagt två berömmande ord om mig, och nu får jag i
evärdliga tider sitta framför elden inne i grottan, om
jag vill. Men ändå är jag katten, som går för sig
själf, och för mig äro alla ställen lika kära.»
Då blef kvinnan mycket, mycket ond, släppte ner
sitt hår, lade mera ved på elden och tog fram det breda
bladet, som suttit i fårbogen, samt började att fun-
dera på något trolleri, som skulle hindra henne att
säga ett tredje berömmande ord om katten. Det var
nu inte fråga om någon sjungande trollformel, min
vän, nu var det en tyst trollformel. Och så små-
ningom blef det så tyst i grottan, att en liten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
