Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
än att man kan höra hvarandra tala här nere och der
uppe. Begriper nu. Den här har i forna tider varit
en hemlig gäng, som kanske ofta begagnats. Och
hvarför skulle den icke kunna begagnas äfven nu. Jag
måste se slutet på den.
Dunklet, som hittills varit så starkt, att Anders
Käck icke ens kunnat se sina egna händer, hur nära ögonen
han än måtte hålla dem, fortfor ännu, och gången var lika
mörk och svår att beträda. Den hade nu också blifvit
så smal, att blott en enda man kunde gå fram der.
Men plötsligt tog den slut, och hur mycket den
djerfve svensken än bemödade sig om att upptäcka
någon öppning, var det likväl omöjligt. Han trefvade
hit och dit, men fåfängt.
— Ja, här slutar den, sade Anders Käck till sig
sjelf, men här utanför mäste också fria naturen ligga, så
framt inte gången löper rundt om slottet och leder ut
på borggården igen. Men hvad vore det för idé. A
nej, bättre viste allt de gamle att bygga. Har jag
kommit så långt, så vill jag åtminstone se efter, om det ej
är möjligt att göra en utgång här.
Med dessa ord började han att med värjan bearbeta
muren framför sig, och allt under det han arbetade,
hörde han, hur murbruket lossnade och föll ned. Då han
rifvit ned ett, som han tyckte, ganska stort stycke, tog
han i med händerna, och till hans ytterligare förvåning
medföljde den ena stenen efter den andra, utan att han
behöfde anstränga sig det ringaste. Det syntes tydligt,
att stenarne blott för tillfället voro insatta huller om
buller och derpå öfversmetade med en tunn hinna
murbruk, på det att de ej af sig sjelfva skulle falla ned.
Efter det stenplockningen fortfarit några minuter,
trängde plötsligt en smal ljusstrimma in i gången.
Anders Käck uppgaf ett rop af öfverraskning och
derpå ett af glädje, när han, sedan ännu en sten till blif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
