- Project Runeberg -  Karl XII:s värja /
72

(1878) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

72

herrar, men jag tycker, att I redan bort hinna lära er
att se mig i spetsen. Jag har en gång sagt mitt ord,
och I veten nog hvad det betyder. Sitt af!

Här var det icke lönt att göra vidare invändning,
och inom några minuter stod den lilla truppen tjugufem
man stark, vägledd af Anders Käck, vid öppningen
till dén mörka gången. Men innan det afgörande
slaget togs, skickades bud till Lewenhaupt att med all
makt storma.

— Nu framåt med Guds hjelp, yttrade kung Karl
med dämpad stämma och sköt in Anders Käck i den
mörka öppningen. Seger eller död!

— Seger eller död, upprepade den lilla truppen
med dof röst, och snart var den siste svensken
försvunnen i gången.

Upprepade gånger hade Anna Koniecpolsky försökt
att sofva, men det lyckades icke. Den stackars flickan
var, såsom man nog kan förstå, ett rof för de
underligaste sinnesskakningar. Ån såg hon sig omhvärfd af
en mängd bleka, qvinliga gestalter, omhöljda af
nunnedräg-terna och hvilka med döfva röster, liksom hade de
kommit från underjorden, mumlade sina långa böner, under
det de ifrigt rullade kulorna i radbandet eller sjöngo
så klagande sitt miserere nobis; än tyckte hon, att
magra knotiga händer och armar med våld drogo henne
fram till den helgade altarrunden, der hennes rika
yppiga hår föll för saxen och hon sjelf påkläddes doket,
allt under tilloppet af karmeliterklostrets innebyggare.
Förgäfves bemödade hon sig att jaga bort dessa
uppskakande syner; de återkommo i stället så mycket
starkare.

Den unga flickan mera vacklade än gick fram till
fönstret, mot hvars iskalla ruta hon stödde den bleka
pannan. Hur gerna skulle hon icke nu velat vara der-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:11:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/k12varja/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free