Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24 april
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den ordinarie timmermannen ombord blev galen
efter 14 dagars resa. Tidigt en morron purra han mej
och bad att få nyckeln till däcksproviantrummet. Han
ville låna en slipsten. Han ville slipa sina knivar, jag
skall bruke dem, och så tog han mej i livremmen, där
jag hade en stor kniv. Men den fick han inte.
Slipstenen kunde jag inte hindra honom att låna, fast han
varit konstig några dar, men han hade ju inte gjort
någon man illa.
Men klocka halv sex stog han på backen med en
slipsten om halsen och skulle till å jumpa i sjön.
— Nej, det här går inte, skrek jag. Var är
policemannen?
För någon måste vara vaken vid vakterna och den
kallas policeman. Jag skrek som ett rytande lejon och
polisen kom och puttade honom in på drithuset att
börja med. Fraggan stog ur näsa och mun på honom.
Klocka sex gick jag in till kaptenen. Han satt på
kojkanten med en stor flaska whisky bredvid sig och
såg ut att må illa.
— Sorglig händelse med timmerman, sa jag. Han
har blitt galen.
Men skepparn såg på mej som ett uthungrat lejon
i öknen och skrek:
— Gå åt helvete, gör din plikt och kom inte in till
mej om mornarna!
Jag gick förstås.
Maten började bli dålig, för kocken var en
bluenose, en Nova Scotiaman som samlade ihop all drit
i en plåtpanna och kallade rätten lapskojs. Och efter
ett par månader fick vi bara vita böner och kaffe till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
