Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
= 3 a
det skulle intressera mamma att veta hvad det är
hennes förstfödde går och lurar på i huset, när
alla äro ute.»
»Jag lurar intel Akta dig, Alfred!» ropade
Johan och gick ett steg fram.
» Låt oss inte besudla dessa pauluner med bro-
derblod,» svarade Alfred alltjämt småleende, i det
han förskansade sig bakom en stol.
Kristine närmade sig doktorn och ville säga
något. Men han vände sig emot henne, alldeles
blek i ansigtet, och sade: »Var inte rädd! Jag
ber om förlåtelse; det här var inte mitt fel. God
natt! Kom, Alfred, låt oss gå.»
»Oss?» frågade Alfred öfverlägset och gjorde
min af att sätta hatten ifrån sig.
Men då tog doktorn honom i axlarne med ett
tag, som ingen kunde spjärna emot, och innan
extraordinarien hann tänka sig om, var han uppe
ur källarvåningen och ända ute på gatan.
Kristine stod qvar och hörde bröderna gå förbi
fönstren; ett och annat ord nådde henne, tills lju-
det dog bort. Hon hade också blifvit blek, och
vid den venstra tinningen visade sig en fördjup-
ning och ett rödt märke; det var ärret efter den
stöt hon fick om natten, då bergskredet ryckte
bort hennes mor och syskon.
Bröderna gingo och växlade onda ord till det
första gathörnet, der de skildes utan att säga g god-
natt;”/ Johan hade vitgen” lust att” gå på bal Ru.
Han gick direkt hem till sin bostad. Ty han hade
flyttat hemifrån för en tid sedan, derför att stats-
rådinnan ej tålde att möta hans simpla patienter i
trappan: ==
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
