Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 102 —
Då vintersäsongen började, skulle de derför
gripa sig an med allvar, Isynnerhet var det Al-
freds plan att sätta till alla segel för att eröfra
den unga frun nere i portvaktsrummen. Men fru
Bennechen tog en dag sin son Alfred mellan fyra
ögon och anförtrodde honom någoting inne i säng-
kammaren, hvaraf följden blef att han lemnade
Kristine i fred.
Det var för öfrigt besynnerligt huru hastigt hon
förlorade sig. Det glänsande röda håret blef liksom
torrt, och hela vintern var hon klen, hade ofta
ondt i halsen och värk i alla lemmar.
Hennes man gled omkring mera smilande och
ljudlös än någonsin. Hon hade allt ifrån bröllopet
bibehållit en stark motvilja för honom, men deras
lif förflöt stilla och enformigt, och han bemötte
henne vänligt.
Med lotsålderman Seehus växlade Anders Mo
många bref, och han fick då och då ett rekom-
menderadt bref vesterifrån. Men en dag under ju-
len mottog han följande skrifvelse:
» Herr departementsvaktmästar Mo! Nu går
det icke an längre, förty att han har icke mera,
utan skulder; hvarför jag skrifver i mitt eget namn,
och Njzedel, vet icke af det, för jag tror icke, att
det hänger rätt ihop med de der pengarne, som
har gått upp till 950 kronor: Om det är kungens
herrar, som äta upp dessa pengar, så äro vi icke
bättre än ryssarne i Ryssland och Petersburg, och
jag skall skrifva i tidningen, för mannen” har blif-
vit fattig och eländig och han har ådragit sig
sjukdom i blodet förmedelst grämelse öfver den
der tången, och grafven har nära nog rasat igen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
