Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i mitt knä, skall Erik få se, att han ligger som
en kung“, sade han.
Det var nu fullkomligt mörkt omkring skäret,
det djupa novembertöcknet omsvepte dem helt
och hållet, icke ens vågornas hvita kammar
förmådde gifva någon ljusning. Den andra natten,
natten till söndagen hade börjat. Skulle de kunna
genomlefva den?
Hur det var möjligt förstod o de knappast
själfva, men när söndags morgonen bröt in,
voro de alla vid lif, ehuru förfrusna, slappa och
halft medvetslösa. Lilla Erik hade bytt plats,
han låg nu svagt flämtande i faderns famn. Hos
honom tycktes lifgnistan nära att slockna.
Men som ett svar på ängsliga spörj smål, på
tysta bönesuckar, på alla de många timmarnas
kval och ångest, bröt en blek solstråle ett
ögonblick genom de tunga molnmassorna och lyste,
som en hastig ljusning öfver det upprörda hafvet.
Den gamle sjömannen, som stod sig bäst, ropade
till. Där guppade något mellan vågorna, något
lysande rödt. "Jag ser något", ropade han, “jag
kastar mig i på en förhoppning", och med
uppbjudande af all sin styrka kastade han sig långt
ut i vattnet. De andra hade ingen kraft att
hindra honom, knappast att ropa efter honom.
De voro alldeles likgiltiga och modlösa. Åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
