Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under det Eva läste detta bref, fick hennes
an-sigte, hvars förnämsta behag eljest låg i dess mjuka,
harmoniska linier, ett hårdt och skarpt uttryck. Hon
satt länge deruppe, utan att märka tidens lopp och i
fullkomlig glömska af hvar hon befann sig. Ändtligen
väcktes hon af att någon knackade på dörren. Då
hon öppnade, möttes hon af Selmas glada och rodnande
anlete. »Vill du följa med nu? Jag skall gå dit ner
och hämta hem litet kryddor till baket.»
Eva såg på henne med en frånvarande blick.
»Hvart skulle jag gå? Hvad menar du?» sade hon.
»Åh, du ser ju alldeles yrvaken ut! Har du sofvit?»
sade Selma, en smula skamsen öfver att icke finna det
intresse för hennes hemlighet, som hon väntat.
Eva förstod på ögonblicket att hon sårat henne,
och hon öfvervann genast sin sinnesfrånvaro, tog Selma
under armen och begaf sig med henne ner till »boden».
— Det var en tung och disig höstmorgoh, men för
henne, som nyss sett hela sitt lif draga sig förbi som
i ett panorama, föreföll det stärkande att gå der på
den fuktiga landsvägen och sträfva sig fram mot en
temligen omild nordanvind. Alla de mötte sågo så
oberörda ut af lifvets slitningar och detta meddelade
en viss känsla af frid. När vinden, som ref och slet i
töckenslöjan, slutligen lyckades att få den att remna,
och en sömnig höstsol kastade sitt ljus öfver de våta
broräckena, tegeltaken, pilarne, som stodo och slokade
vid åkanten, åkrarne med sin unga brodd, vedtrafvarne,
som voro uppstaplade invid husknutarne, så var hela
tafian så alldaglig att den verkade lugnande. Också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>