Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och snöplogen, som stod lutad mot väggen och ännu
icke varit begagnad. Ingen människa att tala vid, bara
tyst, tyst, tyst — förutom det dofva mumlet af
Johannas stämma. Gumman hade af välvilja slagit sig ned
i sängkammaren och satt nu och läste högt för sig
själf i psalmboken på ett entonigt, sjungande sätt. Det
var så dammadt och putsadt och fint, så att det sken
af allting — åh — det var olidligt. — Ingen kom —
hvem skulle också komma? Hon tänkte på baron
Sixten, som hon förbjudit att helsa på, och som lydt
henne så punktligt. Hvad det var onödigt det der
förbudet — riktigt att göra sig löjlig — han hade
minsann ingen tanke på henne. Men hvad var det?
Syntes icke någon der längst borta mellan
åkerlap-parne — någon som gick fort? — Åh, det är Selma.
Eva kastade på sig hatt och schal och sprang emot
henne.
»Du kan inte tänka, hvad du är välkommen»,
ropade hon på långt håll, »jag trodde jag skulle leds
ihjäl — nu ska’ vi ha kaffe och riktigt trefligt. Ack,
så hyggligt af dig. Du kan inte tro, hvad jag satt
och var olustig. Välkommen. Hur kom du på en så
god idé?»
»Jo, prostens voro bjudna bort till middagen, och
så fort jag fick ge folket mat, så gaf jag mig af. Jag
har längtat så rysligt hit. Jag har sådana bekymmer.
Du får lof att råda mig.»
»Söta du, tala inte om bekymmer genast. Låt mig
nu vara glad en stund. Sedan ska’ vi tala om
bekymmer hela kvällen, men nu ska’ vi vara lite muntra
först.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
