Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade ett par kastanjetter liängaude i ett guldsnöre
över halsen och en liten italiensk luta i ett bl&tt
sidenband över ena axeln. Hon lugnade sitt samvete med
att hon bara en enda gång ville taga avsked av
konst-makarkläderna, ty hon insåg tydligt, att om hon
fick stanna hos kyrkvärdens, var det alldeles detsamma
som att avsäga sig all denna grannlåt för alltid. Så
utstyrd, gick hon modigt stora allén uppför och såg
vid framkomsten på avstånd, att hela familjen var
församlad på verandan. Informatorn och Hugo* sutto
nedanför på en trädgårdsbänk och examinerade
blommor, ryttmästam var fördjupad i sin post, som
nyss kommit, friherrinnan läste, Lena sydde på en
kjol åt dockan, och Hans försökte fåfängt att
balansera med sin käpp på lillfingret Han misslyckades
oupphörligt, och för varje gång käppen föll i golvet,
hoppade Lena till. Ryttmästam ropade till ett strängt:
»Låt bli det där, pojke», och Hans märkte med
förskräckelse, att tonen icke var den vanliga. Han såg
även på faderns panna några skarpa veck, vilka
bebådade storm. Han ämnade smyga sig bort från verandan,
men ett ännu strängare: »stanna kvar», höll honom
bunden vid sin plats.
Då hördes plötsligt några besynnerliga ljud uppe
från toppen på flaggstången, som stod på rundeln
mitt på gården. Det knäppte som en ekorre, när
han äter nötter, det ljöd som en eolsharpa, när luften
blåser på den, och när alla vände sina ögon dit upp.
sågo de någonting, som lyste i alla färger, skimra
och glittra i solen.
Det spelades på lutan en liten vacker melodi,
och så böljade det knäppa igen.
>0, pappa vad är det», ropade Lena och
kastade dockkjolen ifrån sig. »Jag tror det är en ängel.»
Men när knäppningen upphörde, gled den
underbara företeelsen ned till marken, lätt och smidig som
en ål, och den så kallade Armida gick några steg
framåt, gjorde en djup nigning, kysste på fingrame
och slog ut med armarne, som hon brukade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
